mirko

Jag gillar inte ordet ' över '. Och jag gillar inte heller meningen ' det är slut '. Jag hatar när jag måste använda dom. Jag hatar att skriva det här. Men samtidigt måste jag få det ur mig. Bitterljuvt.
Jag vill säga att det finns hopp än, att vi kanske kan fixa allt. Vi kanske kan laga allt som är trasigt, allt vi slagit sönder, och börja om. Kanske. Men om inte, då måste jag få ur mig det här.
Tack för att du fanns där. Särskilt när mitt humör var på botten. Du fanns alltid där, trots allt. Du lyssnade, du förstod, du stannade kvar. Du pratade med mening, inte bara tomma ord. Du sa vad du tyckte, även om det riskerade att göra mig arg. Du var ärlig. Du var du. Tack för att du förstod mig. Tack för att du kände att du behövde ta hand om mig när jag inte orkade själv. Tack för att du bar mig när jag tröttnade. Tack för att du stöttade mig när jag höll på att falla. Tack för att du lyssnade. Tack för orden du sa. Tack för allt. Allt du gjorde för mig. Du är personen som hjälpt mig hitta tillbaka till mig själv. Du hjälpte mig att komma tillbaka, genom dig. Tack. Du hittade mig precis när jag behövde dig. Du är otrolig, underbar och perfekt rakt igenom.
Därför dödar det här nästan mig. Att inte veta säkert om jag nånsin ser dig igen.