mirko

Jag borde ha anat det. Jag visste att det skulle få ett slut snart, allt har ett slut. Tydligen visste du det med.
Du hade alltid ditt charmiga leénde på läpparna och höll om mig mer än vanligt. Du drog in mig i din famn och viskade ord i örat på mig. Fina ord. Oförglömliga ord. Men något i dina ögon var fel. Dom glittrade inte lika mycket som vanligt. Dom brukade glittra mer än stjärnhimlen, mer än all världens fyrverkerier och tomtebloss tillsammans. Nu var det vara ett svagt skimmer. Och rädsla. Jag såg det. Rädslan fanns där. Rädslan för vad? Förändring? Att förlora mig? Förlora det vi har? Förlora en del av dig? Jag vet inte. Men jag vet att du inte förlorat mig. Vi kommer alltid ha haft den här tiden ihop, inte sant? Ingen kan ta den ifrån oss. Om inte någon uppfinner en tidsmaskin. Minns du? Minns du att jag berättade allt jag ångrat att jag gjort för dig? Jag ångrar det inte mer. Inte alls, inte ett dugg. För alla korkade, dumma och rent av idiotiska saker jag gjort gjorde mig lycklig. Dom förde mig till dig. Och du gjorde mig lycklig. Jag vet hur det känns nu, det visste jag inte innan. Det där ruset som får en att vilja skrika för allt är så ovanligt perfekt. Så tack. För allt du gjort för mig. Och för att du alltid fanns till hands. Du läste mina tankar och jag har fortfarande inte listat ut hur du gjorde det. Varje gång jag var nere så hade jag snart dina armar runt mig och hörde sen din lena röst viska " jag finns alltid här för dig om du vill prata ". Det var allt jag behövde, någon som brydde sig. Någon som hade tid, någon som hörde, någon som såg. Någon som du.
Men tiden mot slutet var början på något nytt. Det var ett långsamt farväl. Jag hatade det. Jag älskade varje sekund med dig, det är inte det jag menar. Jag menar att jag älskade att spendera all min tid med dig men visste samtidigt om att det var en sekund närmre slutet, då jag måste skiljas ifrån dig. Bitterljuvt. Jag saknar dig. Jag älskar dig nog med. Och jag vill möta dig igen, nån dag. Bara nudda vid din hand, se in i dina ögon och söka svar på alla mina frågor. Så som jag gjorde då. Jag vill inte förlora dig. Jag vill att det ska vara som då, då när jag hade dig vid min sida. Men jag har ingen tidsmaskin så jag kan inte gå tillbaka. Du var den som lärde mig att vara stark och nu är det väl dags att jag visar att jag lyssnat och gör dig stolt. För om jag tar mig igenom det här, då är jag närmre stunden då jag faller in i dina armar igen.