mirko

Och just när jag trodde att du inte kunde sjunka lägre så gjorde du det. Du är ganska otrolig, ärligt talat. Du hittade en ännu lägre nivå på bara några nanosekunder. Du förstörde mig och gav mig precis lagom mycket tid till att laga mig själv innan du smällde till mig igen. Tack, nu känns det så mycket bättre.

Du gjorde det. Du var likadan som han. Du charmade omkull mig tills jag föll och sen slet du mig i bitar. Det var tre år sen sist. Hur skulle jag kunna minnas känslan? Tja, man borde minnas när någon sliter ens hjärta itu. Men kom igen, det var tre år sen. Nej, fyra. Hur skulle jag kunna ana att det blev samma sak igen? Nej, jag anade ingenting. Jag föddes blåögd, det är såhär jag är. Jag tänker inte först, jag gör. Och går det fel så får det väl gå fel. Det har bara gått otroligt fel den senaste tiden. För fel. Men det enda jag försöker fokusera på nu är ja, vad? Ingenting. Ingenting utom att komma härifrån, långt bort. Långt bort från dig. Från alla. Och om jag gör saker fel på vägen, so fucking what? Fel leder en rätt. Alla gör fel. Jag råkar bara göra det oftare än andra. Men vet du vad? Trots att du slitit mig i bitar så bryr jag mig inte. Du gjorde ditt val, jag gjorde mitt. Jag var blind. Så kan det gå. Och nu orkar jag inte slösa mer tid på dig när jag vet att det inte är värt det.

Varje gång jag hör ditt namn, även om det inte är dig personen pratar om, så mår jag illa. Det känns som om jag får ett hav av iskallt vatten hällt över mig. Det känns som om nån sticker en kniv i bröstet på mig. Det känns som om jag är fast i mitten av en tornado som inte slutar. Det är en känsla som återvänt till mig ända sen första gången du sårade mig. Den kommer alltid tillbaka. Och jag tror den vill berätta för mig att jag aldrig riktigt kommer komma över dig.

Innan du fortsätter jaga mig, innan du säger något mer finns det saker du borde veta om mig. Ganska många faktiskt.
Jag gillar inte känslodrabbel. Jag gillar inte orden " jag älskar dig " eller puttenuttiga presenter. Jag gillar inte att hålla handen och jag gillar inte när någon tror att han äger mig. För sanningen är den att om jag säger att jag är din, är jag bara din till 70%. Ser jag någon som jag tror är min drömprins så är det ganska självklart för mig att jag springer efter och försöker ta reda på om han är det. Och är han inte det så okej, det är lungt. En dag hittar jag honom. Men jag tänker aldrig låta någon äga mig. Aldrig. Jag är fri. Jag gillar inte när någon hela tiden måste stå tätt intill mig och krama mig så hårt att jag nästan kvävs bara för att ingen annan ska få röra vid mig. Jag går inte sönder bara för att någon petar på mig. Jag går sönder om man kramar ihjäl mig. Jag gillar inte när någon tar mitt andrum. Jag gillar inte kärleksförklaringar särskilt mycket heller eftersom jag aldrig kan säga en sådan själv. Allt jag svarar på sånt är " okeej.. " och sen är det inget mer med det. Dom där tre orden som alla suktar efter är heller inget jag är proffs på. Jag gillar dom bara inte. Jag gillar inte att säga dom för det känns som ett löfte för mig, ett löfte om att jag alltid ska finnas där. Jag kanske inte gör det. Jag går dit jag vill och jag stannar där jag trivs. Och dom orden är något jag undviker så gott jag kan. Jag gillar heller inte ' vi sättet '.  " VI tycker, VI ska, VI borde.. ". Du fattar. Jag har ett eget liv också, hur otroligt det än låter. Och jag ger inte upp hela min värld för någon som kanske inte alltid finns kvar.
Men överlever du det här så visst, försök fånga mig om du kan.

Korpsvart hår och dom blåaste ögonen jag nånsin sett. Ett leénde som kunde fått vilken glaciär som helst att smälta. En lagom tajt t-shirt och en vältränad kropp. Där var han. Perfektionen. Han var precis så som jag beskrivit drömprinsen så många gånger, fast ännu bättre. Nu stod han där, bara några få meter ifrån mig. Han var ingen drömprins längre, han var lika verklig som jag. Han andades, precis som jag. Jag kanske inte lyckades ta ett enda andetag just då men jag vet att han var precis lika verklig som jag. Skillnaden var bara att han kommit från ingenstans och nu stod där framför mig, honom som jag beskrivit så många gånger förr. Han som dök upp ur mina drömmar och plötsligt stod där, livs levande. Och vad gjorde han? Han log ett snett leénde. Han smälte ner mig totalt. Var det allt? Nej. Nej, det var långt ifrån allt. Han stod där, utan att säga något, och bara såg mig i ögonen. Och han slutade inte. Han stod där i vad som verkade vara en evighet och bara såg mig i ögonen. Och jag kunde inte titta bort. Jag var där och såg tillbaka, precis lika mycket som han. Jag såg hans vackra blå ögon och på en nanosekund förtrollade han mig. Det var något med honom, något magiskt. Något underbart. Något mystiskt. Något som kunde fått mig att ge vad som helst, där och då, för att få veta mer. Varför stirrade han så? Varför vek han inte undan med blicken när han såg att jag stirrade tillbaka? Visste han att han var vad jag beskrivit som drömprins? Visste han att han var det jag så många gånger sagt var " allt jag ville ha "? Visste han att han, när han klivit in genom den där dörren, var allt jag ville ha? Men han sa inget. Och jag kunde inte få fram ett ord. Men det var något med dom där djupt blå ögonen som förhäxade mig, dom sa något han aldrig sa. Kanske ser jag honom aldrig mer, kanske gör jag det. Men nu är jag i alla fall säker på en sak, för första gången någonsin. Min drömprins finns. Han existerar verkligen. Nu gäller det bara att hitta honom igen.

Jag tror nog jag föddes livrädd. Livrädd för allting. Misstänksam mot alla, bara utifall dom skulle ha en baktanke med något dom gör eller säger. Vägrar tro på evig lycka. Får obehagskänslor av leénden. Är livrädd för allt som har med känslodrabbel att göra. Tål inte orden " jag lovar " på grund av att varje gång jag fått höra dom har dom också brutits. Har sagt dom där tre orden, som alla tjatar så om, alldeles för få gånger. Dom kan bara inte passera mina läppar, det är som om det är en slags osynlig mur ivägen. Jag är mer rädd för känslor än vad jag är för slagsmål. Slå ner mig, visst, men säg inte att du " ser en framtid ihop med mig ". Säg inte heller orden " med hela mitt hjärta " för dom startar omedvetet kräkreflexer hos mig. Ge mig inte heller några löften du inte kan hålla eller försök charma mig med gamla raggningsrepliker, för det enda jag gör är att fräsa fram ett elakt svar och gå iväg. Om du bryr dig om mig ett enda dugg, prata med mig. Jag kan prata som alla andra, jag bits inte ( alltid ). Hur svårt är det egentligen att fråga en något istället för att säga något som " dina kläder passar på mitt sovrumsgolv "?
Jag är också livrädd för att lita på folk. Jag gillar inte när dom lovar mig saker, för en röst inom mig viskar " han håller det inte! ". Jag gillar inte när någon plötsligt är överdrivet snäll, det får mig bara att rygga tillbaka och sen backa undan. Jag gillar inte heller när dom säger att dom alltid kommer finnas där och sen plötsligt är borta när man behöver dom. Kort sagt, jag litar inte på någon. Kanske har jag blivit sviken för många gånger, kanske föddes jag sån. Fast å andra sidan, dom flesta föds blåögda. Jag kanske bara är lite värre.

Jag vill inte minnas. Jag vill inte se bilder fara förbi och påminna mig om vad som en gång varit. Jag vill inte höra musik som fanns där och då. Jag vill inte höra någons röst som påminner mig om den tiden. Jag vill inte besöka platser som hade med den tiden att göra. Jag vill inte minnas alls. Inga bilder, inga texter, inga vackra ord. Nada. Jag vill inte bli påmind, för det gör fortfarande ont. För ont. Det svider, det värker. Plötsligt hörs ett ljud av något som går i kras, slås i spillror. Och jag tror jag vet vad det var.

Jag vill säga att det är över. Slut. Finito. Vi är historia, förfluten tid. Vi tillhör en annan dimension. Vi finns inte här, inte längre. Det finns du, det finns jag. Men det finns inget vi. Jag vill säga det. Jag vill skrika det så hela världen hör, " det finns inget vi! ". Men jag kan inte. För om jag säger att det inte finns något vi, så säger jag också upp chanserna vi har kvar. Vi kan fortfarande bli vi igen, så som vi var en gång. Det är länge sen nu, det är bara ett vagt minne. Ett suddigt minne. Men det är ett bra minne. För när vi var på riktigt, då var jag som bäst. Jag var lycklig med dig. Men det är längesen nu. Jag minns knappt hur det känns. Men jag vet att det är med dig som jag kan vara mig själv, för du är tillräckligt lik mig. Du förstår mig som ingen annan kan. Och det är nog därför. Det är nog därför du kan förstöra mig så lätt, för du vet hur jag är. Du vet hur jag funkar. Du vet vad det krävs för att slå sönder mig, du har gjort det tillräckligt många gånger nu. Du kan. Och det vet du. Men hur många gånger du än sliter mig i bitar så säger jag aldrig dom där orden. Kanske bryr jag mig om dig, kanske hatar jag dig. Men jag säger dom ändå inte. För jag vågar inte. Jag vill inte. Jag vill inte att det ska vara över. För då tar något fint, men ändå så hemskt trasigt, slut. Det får sitt slut, där och då. Och jag vill inte göra det. Jag vill inte låta dom där orden leka i halsen, formas av mina läppar och höras av dig. Jag vill inte. För det vi hade, när vi väl hade det, var obeskrivligt. Det var fint. Det var vackert. Det var underbart. Och jag ångrar det inte. För trots att du förstört mig mer än någon annan så har du hjälpt mig otroligt mycket genom att göra det. För gång på gång måste jag sätta ihop mig själv, bit för bit. Och jag blir starkare för varje gång, för jag vet att jag överlever det igen. Jag ger inte upp, en dag blir vi som då. Kanske inte nu, kanske inte om två år. Men en dag. Jag väntar en evighet för det. För du är den enda jag inte kan släppa. Du är som andra delen av mig, förlorar jag dig förlorar jag mig själv. Och jag kan inte leva halv. Det där minnet lever kvar en evighet. Drömmen om att en gång blir vi som då. Vi kanske förlorat en bit av oss själva på vägen men vi blir vi. Därför kan jag inte säga dom orden. Dom kommer aldrig kunna passera mina läppar. För det är aldrig över mellan oss. Vi är som en berg- och dalbana. Det går upp, det går ner. Väldigt mycket ner. Men dom få gångerna det går uppåt är det som bäst. Ibland kanske vi stannar, ibland kanske vi kliver av den här eviga berg- och dalbanan vi åker. Men vi går alltid på igen. För det är aldrig riktigt slut.

Jag visste att du tänkte såra mig. Du tänkte förstöra mig. Du tänkte slita mig i bitar, precis som alla andra gånger. Och grattis, du gjorde det igen. Du har lyckats. Så krossa mig du bara, jag är ändå så trasig att det inte gör något. Förstör mig du, det spelar ju ingen roll. Snart finns det inget kvar av mig, och allt tack vare dig. Var stolt över dig själv. Du blir den som förstörde mig helt. Du blir den som vann. För jag orkar inte kämpa emot dig längre. Jag ger upp nu. Jag låter dig förstöra mig nu. För det kommer sluta så ändå och jag orkar inte vänta längre.

Jag gillar inte känslor. Känslor förstör människor. Och jag är trasig så det räcker.
Därför stängde jag av för länge sen. Alla känslor, borta. Bara yta. Ett tomt skal, ett trasigt inre. Även skalet är på väg att falla i bitar, man ser sprickor lite överallt. Trasig var ordet.

Om du letar efter mig så ska du inte ge upp direkt.
Om du letar efter mig så hittar du mig till sist.
Om du letar efter mig så behöver du mig.
Om du letar efter mig så bryr du dig om mig fortfarande.
Om du letar efter mig så kanske du till och med älskar mig.
Om du letar efter mig så vill du ha tillbaka mig.
Om du letar efter mig så vill du att allt ska bli bra igen.
Om du letar efter mig så vill du att allt ska bli som förr igen.
Om du letar efter mig så ska du leta på dom platser jag omedvetet berättade för dig om.
Om du letar efter mig, minns vad jag sa till dig.
När jag blir rädd, vart gömmer jag mig då?
När jag är glad, vart går jag?
När jag mår bra, vart är jag då?
När jag är nere på botten, vart tar jag vägen?
När jag känner mig ensam, vart sitter jag då?
När jag saknar någon, vart går jag för att känna mig hel igen?
När jag är förvirrad och inte vet nånting säkert längre, vart går jag för att söka svar på mina frågor?
När jag vill fly, vart försvinner jag?
Om du letar efter mig, så är det en av dom frågorna du behöver svaret på.
Jag gav dig svaren på allihop.
Du vet svaren.
Men vet du vilken fråga du måste besvara för att hitta mig igen?

Vi har haft en underbar tid ihop, ingen tvekan om det. Perfekt, till och med. Alla skratt, leénden och vackra ord är något som jag aldrig glömmer. Alla gånger du hållt om mig, alla gånger du tröstat mig när jag mått skit och alla gånger du viskat fina kärleksfulla meningar till mig är också nåt jag alltid tar med mig. Jag kan inte glömma något med dig. Jag kan se dig lika tydligt framför mig nu som när du faktiskt var här. Du kommer alltid vara en del av mitt liv, det vet du väl? Den största delen kanske till och med. Och jag lämnade kvar en del av mig hos dig när jag gick. Det vet du lika väl som jag. Och nu när våran tid, hemskt nog, är över så finns det bara en sak kvar att göra egentligen. Jag önskar dig allt du önskar dig. Jag önskar att du blir lycklig. Jag önskar att du finner det du söker. Jag önskar dig all lycka i världen, min vän. Och vad önskar jag mig? Jag önskade mig dig. Jag fick dig inte. För alla önskningar går inte i uppfyllelse.

Vi klarar allting. Vi andas fortfarande, inte sant? Det här ska inte bräcka oss. Inte nu, inte sen. Vi kanske inte är precis som vi var då, men det finns fortfarande ett vi. En dag kanske vi är som vi var då, vem vet? Det enda jag är helt hundra på är att det är dags att leva nu. Skiljda liv. Du går åt ditt håll och jag går åt mitt, det motsatta. Vi väljer varsin väg nu och håller oss till den. Nej, vi kommer inte gå tillsammans på ett tag. Och jag tror att det är precis vad vi behöver. Avstånd. Distans. Om inte från varandra, så från alla känslor som är inblandade i det här och muren vi ovetande byggt upp emellan oss. Vi behöver tid. Vi behöver luft att andas. Vi behöver sluta springa. Vi måste gå, lungt och tryggt. Och det går inte när vi är tillsammans.
En dag kanske våra vägar korsas igen. Det gör dom, jag är nästan säker på det. En dag ses vi igen. En dag kan vi le åt allt det här, skratta åt hur idiotiska vi var. Vi kan prata om lyckliga minnen och vi kan prata om allt som hänt efter oss. Inte nu, men sen. En dag kommer vi krocka igen. En dag springer vi in i varann igen, precis som första gången vi sågs. En dag. Jag längtar dit. Det gör jag faktiskt. En dag är allt bra igen. En dag, om en lång tid. Men vet du vad? Det ska bli skönt, det här. Det ska bli skönt att få tänka på mig i första hand. Det ska bli skönt att få le igen. Det ska bli skönt att slippa alla gräl. Det ska bli skönt att slippa att tassa runt på äggskal. Det ska bli skönt att kunna andas igen. Det ska bli skönt att kunna leva igen.

Jag saknar dom ljusa sommarnätterna. När luften var ljummen och det aldrig blev riktigt mörkt. Jag älskar den tiden på året. Men hur mycket jag än saknar det nu så känns det bara fel. För just en av dom nätterna stannade vi uppe och pratade. Klockan var efter fem när vi äntligen gick och la oss. Jag minns leéndet jag hade på läpparna den kvällen. Eller säger man morgonen? Jag minns i alla fall hur lycklig du gjorde mig. Den där ljusa ljumma sommarnatten i juni. Och vet du vad? Du förstörde allting. Jag kan inte njuta av ljusa härliga sommarnätter längre, tack vare dig. Allt omkring mig får mig att minnas dig. Därför flyr jag. Därför väljer jag nu, utan att tveka, att försvinna härifrån. Jag vill inte minnas längre. Jag vill inte minnas allt smärta du kostat mig. Jag vill inte minnas vad vi hade just nu. Kanske om ett halvår, kanske om sju år vill jag minnas det. Men inte nu. För varje försök vi gav det så sårade du mig alltid i slutet. Jag vill inte minnas hur patetisk du är. Jag vill inte minnas smärtan, för jag är redan för medveten om att den finns kvar.
Jag vet att det gör ont nu, min vän. Men det går över. Det är så alla säger. Men dom har inte en aning om vad du gjort mot mig. Dom har inte den blekaste aning. För all smärta du orsakat mig är mer än vad alla dom fått tillsammans. Jag vet också att smärtan försvinner. Nån gång. Jag vill bara inte vänta. Jag vill bara fly.

Hur kunde du lämna mig ensam kvar här för så lång tid? Då du ringde, bara för att du ville säga hejdå, förstod jag ingenting. Dels för att jag var halvt sovande, dels för att jag inte ville förstå. Och när jag väl började inse att det var hejdå du ville säga så blev allt bara så fel. Alla ord jag försökte få fram lämnade aldrig mina läppar, dom tog stopp där. Alla meningar jag försökte formulera blev bara fel. Så det enda jag fick fram lät som " va? aha.. jaha.. mh. okej.. jaså? va? ". Lyckat, verkligen snyggt gjort. Men trots att jag var halvt borta så minns jag orden du sa till mig. Jag glömmer dig inte. Jag kommer sakna dig. Du betyder massor. Du blir den första jag ringer, om du vill. Jag vill. Jag saknar dig. Kom hem.

Jag såg in i dina underbara ögon. Dom glittrade, men inte som förut. Nu glittrade dom på grund av tårarna. Dina kinder var fuktiga, liksom mina. Det här var det värsta jag nånsin varit med om. Du var mitt syre, du var anledningen till att jag fortfarande andades. Och plötsligt slets du ifrån mig. Plötsligt var allt det vackra över. Men dom säger ju, att underbart är kort. Lycka är ännu kortare. Men det är väl bättre att ha upplevt det och förlorat det än att aldrig ha haft det alls, antar jag. Så måste det vara. Det kanske inte varade så länge men det vi hade var underbart. Det var magiskt. Du gjorde mig lycklig. Du var min egen riddare på vit häst. Det går inte att beskriva med ord hur mycket du betyder för mig. Du kommer alltid betyda mest för mig. För även om du inte står tätt intill mig så kommer du alltid följa med mig, vart jag än går. Jag glömmer aldrig dig. Jag glömmer aldrig oss. " Jag.. älskar dig. " viskade jag och gick sen tyst iväg. Du stannade kvar.

Jag saknar att höra dig viska vackra ord i örat på mig.
Jag saknar att känna dina händer på mina höfter.
Jag saknar att se in i dina glittrande ögon.
Jag saknar dina löften.
Jag saknar att vila ut i din famn.
Jag saknar att veta att du bara är en meter bakom mig.
Jag saknar våra meningslösa konversationer.
Jag saknar dina spontana kramar.
Jag saknar värmen du gav.
Jag saknar allting.
Jag saknar dig.