mirko

Att se dig efter så lång tid var nog det värsta som kunde hänt. För plötsligt bubblade en massa gamla känslor upp, dom som bara legat på lur och väntat på att jag skulle springa in i dig en dag. Nu kom dom fram. Och fy, så förvirrad jag var. Vad skulle jag säga? Vad kunde jag säga?
Att spöket av dig hemsöker mig? Att jag aldrig kan glömma orden du viskade till mig? Att jag inte kan låta bli att sakna dina varma kramar? Att jag inte kommer glömma hur underbar du var mot mig? Att jag saknar dig mer för varje sekund? Att det finns en liten liten liten chans till att jag, möjligtvis, älskar dig?
Nej, inte direkt. Jag kan inte säga det. Det är över nu, right? Det är nu man går vidare, man glömmer. Och kan man inte glömma, då förtränger man. Men när jag såg dig så gick det inte längre. Där var du, livs levande. Det var inte spöket av dig längre, det var du. Samma skratt, samma glittrande ögon. Du.
Anledningen till att jag hållt mig undan är enkel. Jag försöker glömma. Jag försöker förtränga. Men det är inte lätt att göra en omöjlig uppgift. Jag kan inte glömma dig, inte ens låtsas.
Men det är över. Man får inte alltid en andra chans. Man måste veta när man ska ge upp och när man borde fortsätta kämpa. Vad borde jag? Jag vet inte. Tekniskt sätt är allting över, det är slut. Finito. Men något i din röst sa att vi knappt börjat. Något i dina ögon sa åt mig att stanna kvar. Det är inte över. Du ville inte att det skulle vara över. Du vill att jag stannar. Och jag? Jag vill inget hellre. Men sen då? Sen när det riktiga slutet närmar sig, överlever vi det?