mirko

I evigheter har jag försökt undvika allt som påminner mig om dig. Jag har skippat flera av mina favoritlåtar. Jag har skippat låtarna du sjöng för mig. Jag undviker cigaretter så gott det går. Jag håller mig borta från folk som dricker kaffe. Jag går omvägar för att slippa se saker som påminner om dig. Jag vill inte se filmerna du nämnt och jag vill inte höra låtarna du sa var så bra. Jag vill inte gå ut på kvällspromenader och sen sitta inne framför en film och prata om allt mellan himmel och jord. Jag undviker folk som har samma namn som du. Jag vill inte påminnas om ljumma sommarkvällar när jag fick höra din röst närhelst jag ville. Jag har till och med gett upp mina älskade fönsterkvällar. Alltså, sitta i fönstret, stirra ut över landskapet och prata skit i telefon.
För vad? Allt för att slippa dig. Allt för att tankarna inte ska vandra tillbaka till dig. Allt för att slippa se ditt ansikte framför mig, speciellt dina ögon. Och ju mer jag försöker undvika att bli påmind av dig, desto mer minns jag.
Tortyr. Du plågar mig.