mirko

2.

Det tog evigheter innan orden passerade mina läppar. " Varför skulle jag ta dig igen, efter allt du gjort mot mig? ". Rösten var svag. Precis som jag. Om du hade gjort mig arg hade den nog gått upp i falsett. Jag gav dig en av mina kyliga blickar och slet bort din hand. Innan du hann ta tag i mig förflyttade jag mig snabbt till andra sidan rummet. Det var säkrare att vara en bit ifrån dig. Du stod kvar och såg på mig. Tyst stod du där en stund och bara såg på mig. Såg du hur mycket olika känslor du fick att bubbla upp? Såg du hur rädd jag var? Jag vet inte vad jag var mest rädd för egentligen. Dig, och vad du kunde göra mot mig. Mig, för att jag kanske vore dum nog att göra det du bad mig om. Eller känslorna som strömmade upp, dom som jag aldrig riktigt förstod. Jag skakade. Jag frös. Jag knuffade ilsket upp dörren till balkongen och en kall vind blåste in. Jag tassade ut till det lilla bordet och där låg dom, ett halvtomt cigarettpaket och en tändare. Som alltid. Det hade varit för många ångestfyllda nätter. Då hade balkongen varit min plats att fly till. Jag ställde mig framme vid räcket och såg ut i dimman. Jag gillade inte dimma. Tiden som du stulit av mig hade känts som en evighetslång dimma. Jag vandrade utan att veta vart jag var på väg. Eller om jag nånsin skulle hitta ut. Du kom ut och ställde dig bredvid mig, granskade varje millimeter av mig. Jag pressade mina bara fötter mot det kalla betonggolvet och blev arg på mig själv över att jag inte lagt ett trägolv där ändå. Eller i alla fall en matta.
" Du röker alltid när du är nervös, orolig eller rädd. Jag tyckte det var lite smågulligt redan då. ", sa du och granskade noggrant mina blåa läppar. Jag nickade och tvingade fram ett leénde som blev mer som en grimas. Cigaretten tog slut alldeles för snabbt och med darriga händer fick jag upp en ny. Jag blåste ut flera moln av rök under den hemska tystnaden. Det varade kanske bara fem minuter men för mig kändes det som om jag hade hunnit fylla åttio flera gånger om. " Så, är du lycklig? " frågade du hest. Frågan jag fasade för. Nu var det min tur att granska dig. Jag lät blicken vandra över dig. Dina t-shirtklädda armar påminde mig om alla gånger du hållt om mig. När jag trodde att allting skulle rasa samman, då hade du varit där. Kanske inte alla gånger men du hade funnits där tillräckligt mycket för att jag skulle falla för dig. Du hade slagit armarna omkring mig och lovat mig att allting skulle bli bra igen. Ännu ett löfte som inte var sant. Jag granskade dina läppar, hårt sammanpressade. Du bet dig i underläppen, så som du alltid gjorde när du var nervös. Du darrade lite. Men det jag fastnade för var det jag fasade mest över. Dina ögon. Dom som aldrig kunde ljuga särskilt bra. Jag tittade tyst och drunknade nästan i den blågrå färgen. Du var rädd, precis som jag. Du var orolig över något. Jag rynkade omedvetet ögonbrynen och funderade några sekunder. Kunde du verkligen vara rädd för vad mitt svar på frågan var? Kunde du faktiskt bry dig om mer än dig själv?
Jag svalde och vände bort blicken. " Lycklig? ", frågade jag kort. " Ja alltså.. är du det? " frågade du med darrande röst. Jag vände tillbaka huvudet mot dig och sa kallt " jag vet inte, jag har aldrig varit lycklig så jag vet inte hur det känns ". Du såg på mig med blanka ögon. Du såg väl varenda känsla som for igenom min kropp just då. Förvirring, rädsla, osäkerhet. Du såg väl alla minnen med. Jag såg dom. Dom var lika tydliga som om det varit igår. Det var det inte. Det var flera månader sen. Men dom var precis lika tydliga ändå. Då hände det jag aldrig trodde skulle kunna hända, inte ens i mina galnaste drömmar hände det. Du fällde en tår. Och sen rann en till nerför din kalla kind.