mirko

1. - And I wish you the best on your way.


Jag tänker på dig ibland. Inte alltför ofta, men ibland. Om jag tänker på dig hela tiden skulle smärtan kväva mig. Så jag tillåter mig bara att göra det nån gång, då och då.
Jag sitter i soffan och tittar ut på regnet som faller utanför. Dripp dropp, dripp dropp. Försiktigt drar jag med fingrarna längs den kalla fönsterrutan. Jag önskar att du var här nu.
Du brukade sitta hos mig varje gång det regnade. Du brukade dra upp mig i ditt knä och slå armarna om mig. Sen brukade du vända mitt ansikte mot dig så jag inte såg vädret utanför. Och så började du prata lugnt om något annat. Något fint. Du brukade använda ord som ' vi ', ' framtid ' och ' älskar '. Jag älskade dom stunderna.
Så fort gråa moln började samlas och min ångest knackade på var du snart hos mig. Du visste hur mycket jag hatade regn. Det gör jag fortfarande.
Jag hatar det för det påminner mig om mycket. Det påminde mig om natten då min bästa vän försvann. Det hade regnat den natten. Och jag hade suttit ute hela natten. Och hela dagen efteråt. Ensam. Han var borta, jag var själv. Och jag kunde inte hantera det. Så jag hade sprungit till platsen som var våran, hans och min, och utmattad satt mig ner i gräset. Regnet hade öst ner, åskan hade mullrat och på håll hade jag sett blixtar. Men jag hade inte brytt mig.
Nu hatade jag det ännu mer. För att du fanns inte hos mig när det regnade. Jag vet att jag inte kan förvänta mig att du ska springa till mig längre. För du bryr dig inte. Men jag hatar det ändå.