YOUNG, LOST AND SO AFRAID.
2.
Jag kände mig så tom, så genomskinlig, så osynlig. Ingen märkte, ingen tittade tillräckligt noga. Det var som om att du skulle vara den som gjorde mig färgglad, utan dig var jag svartvit. Jag satt uppe flera nätter i sträck och tänkte på den där hemska kvällen. Då du lämnade mig.
Vi hade stått där på trottoaren och väntat på min buss. Jag hade spenderat några dagar hos dig. Vi hade struntat i skolan och bara stannat hemma medans dina föräldrar ändå var på resande fot. Vi hade varit uppe sent, sovit länge på dagen, sett film efter film, ätit godis till middag och glass till kvällsmat. Det hade varit du och jag, bara vi. Så himla fint.
Jag anade ingenting. Vi stod på busshållplatsen och väntade. Det var kyligt och jag drog munktröjan närmare kroppen. Det borde inte vara såhär kallt i slutet av juli. Jag borde egentligen förstått att det var något fel, eftersom du inte ens höll om mig så som du brukade. Du bara stod där framför mig med ett konstigt uttryck i ansiktet. Sen hade du börjat prata.
" Jag tycker vi borde gå skiljda vägar nu. I alla fall ett tag. Jag är ledsen, förlåt. Men det blir nog bäst såhär. ". Så hade du sagt. Sen hade du gett mig en stel kram och bara gått. Innan jag hann få tillbaka luften i lungorna. Jag såg dig gå i den halvmörka natten, du vände dig inte ens om. Jag kände hur tårar började rinna nerför mina kinder samtidigt som en åskknall hördes och regnet forsade ner. Jag brydde mig inte. Jag sjönk ner på den kalla asfalten och stirrade ut i luften med suddig blick. Jag fattade ingenting. Jag visste inte om jag ville förstå. Medans mina tårar strömmade ner såg jag hur min sista buss hem åkte förbi mig.
Kommentarer
Trackback
