mirko

Jag vet inte hur du lyckades men du har satt en radar på mig. Den ger utslag varje gång jag är på väg mot lyckan och då vet du att det är dags att rycka in. För inte får jag bli lycklig, absolut inte. När jag trodde att jag glömt allt vi sagt, förträngt det du gjort mot mig och gått vidare - då dyker du upp. Som ett spöke ur döda drömmar. Du bara är där, precis som alltid. Ljudlöst och tyst, men plötsligt står du där. Jag vet inte vad jag ska säga, jag vet inte vad jag ska göra. Så jag bara står där. Jag stirrar på dig och kippar efter andan. Lever jag? Eller har du verkligen dödat mig? Andas jag? Det var frågorna som surrade i mitt huvud. Snabbt la jag handen över hjärtat och insåg att jo, det slog. Inte som vanligt men det slog. Jag var inte död. Än. Jag fick inte fram ett ord, alla ord som snurrade i mitt huvud kändes fel. Så tills sist väste jag bara fram " vad vill du ha av mig? ". Okej, inte världens bästa val. Men det var det enda jag fick fram. Du log snett och förklarade. Förklarade allting och jag erkänner att jag inte lyssnade, det är därför jag inte längre minns. Det enda jag fokuserade på var att minnas hur man andades normalt. När du till slut stängt munnen och stod där och såg på mig med förväntansfulla ögon, det var då jag insåg att det var min tur. Min tur att säga vad jag tyckte, vad jag tänkte. Jag var nära att säga " du har bara förstört mig varenda gång, varför förtjänar du min tid? " men jag lät bli. Jag sa det inte. Jag hade chansen och jag sa det inte. Varför? För jag vill inte att det ska finnas den minsta risk att jag förlorar dig. Jag behöver dig. Du får mig att känna mig levande. Hur? För du förstör mig så många gånger och jag vet att jag lever när det är svårt att andas. Så vad sa jag istället? Jag sa okej. Jag förlät dig, bara sådär. Utan att tänka mig för sa jag att det var lungt. Om man vet hela historien, då skulle man tycka att jag var en idiot nu. Det gör jag också, lite i alla fall. Men jag vore en större idiot om jag lät dig gå ifrån mig nu. Jag sa att det var lungt och att vi kunde ses, som du ville. Varför gjorde jag det när jag vet att det finns en risk att du sliter mig itu? Jag vet inte. Kanske för att jag tror att det här bara är en konstig inledning till en mardröm. Kanske för att jag tror att jag drömmer än. Men det gör jag inte. Jag är vaken. Du gick rakt in i mitt liv igen och jag är vaken. Jag vet inte om det är en bra grej.