mirko

Jag behövde inte oroa mig över att stå ensam kvar i slutet. För du fanns ju alltid där.
Jag behövde inte bry mig om vad andra tyckte. För du fanns ju alltid där.
Jag behövde inte sakna dig. För du fanns ju alltid där.
Jag behövde inte oroa mig över att ingen skulle trösta mig. För du fanns ju alltid där.
Jag behövde inte vara orolig över att ingen fanns till hands. För du fanns ju alltid där.
Jag behövde aldrig känna mig ensam under mörka nätter. För du fanns ju alltid där.
Jag behövde aldrig känna mig ensam alls. För du fanns ju alltid där.
Jag stod aldrig helt själv. För du fanns ju alltid där.
Jag behövde inte vara rädd för att ingen skulle förstå. För du fanns ju alltid där.
Jag behövde aldrig klara mig på egen hand. För du fanns ju alltid där.
Jag kunde vara helt trygg i dina armar. För du fanns ju alltid där.
Jag kunde ge dig en enda blick och du förstod mig direkt. För du fanns ju alltid där.
Jag kunde prata utan ord, du förstod mig ändå. För du fanns ju alltid där.
Jag behövde aldrig säga dom där tre orden för du visste det redan så väl. För du fanns ju alltid där.

Vart tog vi vägen?

Dina tindrande ögon, ditt smittande leénde och ditt underbara sätt. Allt med dig var ovanligt.
Du var perfektion.
Och visst, kanske blir det aldrig som då. För det är grejen med ett förflutet, man kan inte gå tillbaka. Hur mycket man än skulle ge för det. Jag skulle utan tvekan spola tillbaka tiden och pausa den för evigt när vi var som bäst. Ingen tvekan. För när jag hade dig, då var jag som bäst. På topp. Jag var lycklig. För första gången, jag var lycklig. Anar du vilken fucking amazing känsla det var? Inga droger i världen kan ge mig vad jag hade med dig. Det var något jag inte kan sätta ord på. Och det behöver jag egentligen inte. Ingen annan skulle egentligen behöva veta. Det räcker med att vi vet, inte sant? Men ibland är det enklare att skriva av sig och sen se sina känslor, svart på vitt, för att försöka förstå sina egna tankar. För att försöka förstå hur man känner. Och vad ens nästa steg kommer bli. Men nej, det blev inte lättare. Jag är fortfarande lika sjukt förvirrad som innan. Och det snurrar, om möjligt, mer frågor i mitt huvud nu än innan. Jag borde sluta tänka helt. Jag borde ha en stoppknapp när det blir för mycket.
Men om det här är slutet, om den finaste drogen i världen, tar slut här så ska du veta en sak. Jag glömmer inte. Jag glömmer dig aldrig. Jag glömmer aldrig orden du sa, det vi gjorde, sättet du rörde mig eller hur du såg på mig. Jag glömmer inget av det. Du kommer förbli perfektion. Men du ska veta att jag är skyldig dig en tjänst för allt du gjorde för mig. För att du hjälpte mig att resa mig igen, för att du hjälpte mig att tro och för att du såg mig. Du såg mig. Kommer någon nånsin att se mig så som du gjorde? Knappast. Kommer någon nånsin röra mig som du? Njae. Kommer någon nånsin kunna ge mig en känsla av att vara hög bara av att vara nära honom? Nix. Kommer någon nånsin förstå mig som du gör? Nej. Ingen kan mäta sig med dig. Jag vet att du inte bara är en dröm, du finns. Du var där lika mycket som jag. Och om det här är slutet så kommer du förbli mitt lyckligaste minne. Dock tror jag inte att det är slutet, det här är bara början.

Jag hatar att säga hejdå. Även om det bara är för en kort tid.
Jag hatar att säga " vi ses ". Även om jag vet att vi ses igen så är tiden emellan hemsk.
Jag hatar att säga " jag saknar dig " för då visar jag känslor jag inte är bra på.
Jag hatar att vara ifrån folk jag är van att ha omkring mig. Det gör mig livrädd.
Jag hatar att vara ifrån folk som gör mig trygg. Det gör mig om möjligt mer rädd.
Jag hatar att vara ensam. Tystnad är det hemskaste ljud som finns.
Jag hatar att vara rädd när jag är ifrån dig. Du är den där trygga mittpunkten i mitt liv.
Jag hatar att jag inte klarar av att överleva utan dig. Du är mitt syre och nu kommer jag vara död ett bra tag.

Jag hatar det här.

Alla är bra på nånting. Vad är jag bäst på? Jag springer ifrån problem väldigt bra. Jag gömmer mig bra. Jag försvarar mig bra. Jag spelar teater bra. Jag förtränger känslor bra. Jag är väldigt bra på bitch-blickar. Jag slåss bra. Jag ignorerar allt vad hjärtat säger åt mig på ett väldigt bra sätt. Jag kan ignorera människor bra. Jag kan få höra arga ord och låta dom rinna av mig som en droppe vatten. Jag är omänskligt envis. Jag är för målmedveten.
Jag är bra på sånt man inte ska kunna helt enkelt.

Det är som om jag har ett svart hål inuti mig. Det äter upp mig inifrån. Det slukar allt jag är. Det tar kol på mig. Vad är det för något? Det är saknad. Och det är rädsla. Det är skräck. Det är förvirring. Men mest är det saknad.

Tystnaden skrämmer mig. Det gör den alltid. Jag klarar inte av heltysta miljöer.
Och att inte ha nån i närheten av mig gör mig galen. Jag saknar att sitta i fönstret, med telefonen i högerhanden och le av lycka. Jag saknar att prata med folk som bryr sig mer om mig än vad jag själv gör. Jag saknar att känna mig levande.
När det är tyst och när jag är själv är det som om jag kopplar ur helt, jag stänger av. Som om jag hade en on/off knapp inbyggd. Jag går runt som en osynlig ande och är nästintill död tills han väcker mig till liv igen.
Jag hatar tystnaden. Jag hatar att vara själv. Jag hatar långa mörka nätter. Jag hatar att inte kunna berätta allt för honom. Jag hatar att det är tyst just nu. Jag hatar att jag sitter i fönstet med telefonen i handen och väntar på att den ska ringa och stirrar ut över skogarna.
Jag hatar att jag är en beroendemänniska.

Det kommer aldrig bli som förut igen. Vad vi hade då, var något av det underbaraste jag nånsin varit med om. Det var magiskt. Det var något som inte gick att sätta ord på. Det var inte bara att sväva runt på små fluffiga rosa moln. Det var att sväva långt bort i rymden till regnbågens slut, till en värld av lycka. Det var det bästa som fanns.
Vi kommer aldrig ha det igen. Hur mycket vi än försöker så blir det aldrig riktigt samma sak, vi når aldrig riktigt fram igen. Nära kanske, men inte riktigt fram. Det var nånting vi hade då som gjorde det hela fruktansvärt magiskt. Om jag kunde skulle jag ta reda på vad det var, så vi kunde få det igen. Men jag kan inte. Det är förfluten tid. Det är något som varit. Vi kan inte gå tillbaka dit.
Och hur hårt nuet än är för oss för tillfället så vet jag att vi klarar oss igenom det. Vi överlever det här, så som då. För vi släpper inte taget. På något sätt lyckas vi hålla ihop, även när allt annat rasar samman.
Vårat förflutna var en berg- och dalbana. Vi bråkade, det är klart. Men dom där underbara stunderna är dom vi minns. Det var något så underbart magiskt och overkligt. Det är något jag aldrig kommer glömma.
Så även om det är svårt nu så blir det snart bättre igen. Kanske till och med bättre än det vi hade då? Jag vet inte, vi får helt enkelt vänta och se. Våran berg- och dalbana kommer aldrig få ett slut. Och det gör mig ingenting. Inte så länge jag åker med dig.

Du är mitt syre.
Du är mekanismen som gör att jag andas.
Och jag hatar mig själv för att jag säger det här men..
Jag överlever inte utan dig.

Varje gång du sviker mig.
Varje gång du sårar mig.
Varje gång du skriker på mig.
Varje gång du skäller ut mig.
Varje gång du förstör mig.
Varje gång du sliter mig i bitar.
Varje gång du slår sönder mig.
Varje gång du får mig att fälla tårar.
Varje gång du krossar mig.

Det är då självförsvarsmekanismen sätter igång.
Det är automatiskt.
Det är då jag börjar intala mig att jag klarar mig själv, att om det här är slutet så överlever jag det.
Det är då jag säger åt mig själv att hålla masken och bita ihop.
Det är då jag tvingar mig att inte visa hur trasig jag egentligen är.
Det är automatiskt för mig.
Det enda som behövs för att det ska starta är att du på något sätt gör illa mig.
Då sätter det igång av sig själv.

Men jag står aldrig kvar ensam i slutet.
Jag har alltid dig kvar vid min sida.
Det finns inget slut för oss.
Vi håller ihop.
Jag vet inte hur vi gör det men vi klarar oss igenom allt.
Vi splittras inte, trots att vi ibland slår varandra i bitar.
Trots att vi bråkar så går vi inte varsin väg.
Och du ska veta hur tacksam jag är för det.
För att du aldrig släpper taget om mig.
Skrik på mig hur mycket du vill. Skäll ut mig. Kalla mig saker. Slå till mig. Jag bryr mig inte.
Bara du inte släpper taget om mig.

Jag är inte stark nog att hålla mig borta från dig.
Även om jag ibland drömmer att jag var det.
Även om jag ibland drömmer om att bli stark nog att säga att jag inte klarar av det här.
Att du sakta dödar mig.
Du förgiftar mig med varje ord som lämnar dina läppar.
Du förgiftar mig med dina vackra ord.
Du förgiftar mig med dina ögon.
Du förgiftar mig med dina löften.
Du förgiftar mig, du vet om det va?
Och hur gärna jag än vill vara stark nog att säga nej så kommer jag aldrig bli det.
För jag behöver dig.
Jag behöver dig hela tiden.
Jag behöver låta dig såra mig.
Jag behöver låta dig krossa mig ibland.
Så att jag vet att jag fortfarande lever.
Du är min egen drog.
Och jag är beroende.
Utan dig rasar min värld.
Så hur gärna jag än vill stå på egna ben så kommer det aldrig hända.
För jag behöver dig för mycket.

Du förstör mig. Igen.
Du krossar mig. Igen.
Du sliter mig i bitar. Igen.
Men du bryr dig inte.

Nej, jag hatar dig inte.
Men jag kommer aldrig lita på dig heller.

Jag kanske inte är hel, men jag är långt ifrån halv.
Jag kanske inte är helt lagad men jag klarar mig.
Jag kanske fortfarande är trasig här och där men jag överlever det.
Jag kanske inte är lycklig men olycklig är jag inte heller.
Jag kanske inte ler men jag är inte heller ledsen.
Jag svävar nånstans mittemellan just nu.
Jag svävar omkring i min egen lilla såpbubbla, långt bort från verkligheten.
Men en dag vet jag att jag måste komma tillbaka.
En dag måste du peta håll på min vackra såpbubbla som skiftar i regnbågens färger.
En dag.
Men inte idag.

Jag visste att det skulle bli såhär. Nånstans i bakhuvet visste jag om det.
Jag visste att du skulle såra mig igen. Precis som alla gångerna innan.
Men.. det var väl en del av mig som ville tro att du inte skulle det.
Att du hade förändrats sen dess.
Att du äntligen förstod mig.
Så fel man kan ha.
Så blind man kan vara.
Så absolut genomkorkad man kan bli.
Jag är trött på våran karusell.
Jag är trött på att den aldrig går rakt utan alltid bara upp eller ner.
Nej, jag har inte tröttnat än.
Men jag är åksjuk.
Och jag vill gå av ett tag.
Tills världen slutar snurra.

Och utan att ge mig en vettig anledning så gjorde han det. Bara sådär. " Det tar slut här ".
Jaha. Har jag något att säga till om? Har jag en röst i det här eller är det bara din som hörs?
Jag öppnade munnen men orden som skulle lämnat mina läppar passerade aldrig.
Jag stod där tyst, kippade efter luft och liknade en fisk på torra land.
Han måste ha förstått vad jag tänkte den stunden, han måste ha sett skräcken i mina ögon.
Han rörde min iskalla hand en sekund och såg sedan rakt på mig.
" Allting har ett slut, det vet du väl om? ".
Med dom orden lämnade han mig där. Han gick. Han vände sig inte om, bara gick.
Och jag stod kvar, fortfarande lika tom på ord, och stirrade efter honom och undrade om jag fortfarande levde.

Varför gör jag det här? Varför ger jag bort mig själv? Det är som att jag frivilligt hoppar in i ett lejons bur och låter det slita mig i bitar. Varför är jag dum nog att göra det? För stunden innan du sliter sönder mig är underbar. Stunden då du är bara min och allting är perfekt. Då du bryr dig, då du inte ser någon annan. En stunds lycka är värt det. Du gör mig lycklig som ingen annan kan och du sårar mig som ingen annan kan. Du är speciell. Och jag är för blind för att förstå att jag går i bitar mer och mer för varje gång.

Jag vet vad jag är med dig.
Hel.
Glad.
Lycklig.
Komplett.
Och utan dig?
Trasig.
Sönder.
I bitar, ett pussel som aldrig går att lösa.

Och ändå är det det du vill att jag blir?

Du tror att jag har glömt, inte sant? Du tror att jag har glömt hur du sårade mig då. Tror du verkligen att jag skulle kunna glömma det? Tror du verkligen att jag frivilligt kastar mig i dina armar igen? Nej. Det är det underbara med mig, jag glömmer inte. Jag förtränger, men jag glömmer inte. Jag förtränger känslor för att slippa känna. Och det brukar sluta med att jag förtränger mig själv. Men tro mig, jag har inte glömt. Jag har inte glömt allt du gjorde mot mig då. Och jag tänker inte glömma det. Inte än. Det är inte riktigt över, det är inte riktigt slut. Inte föränn jag fått ge igen för det du gjorde.

" Du klarar dig själv nu. "
Va?
Nej.
Nej nej nej.
Jag kan inte.
Hur gör man?
Jag överlever inte på egen hand.
Gör inte såhär mot mig.
Du lovade.
Du lovade mig, minns du inte?
Du lovade mig att alltid stå tätt intill mig och se till att jag inte faller.
Du lovade mig.
Betyder ett löfte ingenting för dig?
Vad hände med allt det där om att vi aldrig skulle skiljas åt?
Vad hände med " jag lämnar aldrig dig " ?
Vad hände med alla drömmar?
Vad hände med oss?

Livrädd. Förskräckt. Galen. Lycklig. Rädd. Chockad. Panikslagen. Glad. Ledsen. Ängslig. Patetisk. Modig.

Det finns väldigt många ord här i världen.
Men inget som stämmer in perfekt på situationen jag råkar befinna mig i.