mirko

Tystnaden skrämmer mig. Det gör den alltid. Jag klarar inte av heltysta miljöer.
Och att inte ha nån i närheten av mig gör mig galen. Jag saknar att sitta i fönstret, med telefonen i högerhanden och le av lycka. Jag saknar att prata med folk som bryr sig mer om mig än vad jag själv gör. Jag saknar att känna mig levande.
När det är tyst och när jag är själv är det som om jag kopplar ur helt, jag stänger av. Som om jag hade en on/off knapp inbyggd. Jag går runt som en osynlig ande och är nästintill död tills han väcker mig till liv igen.
Jag hatar tystnaden. Jag hatar att vara själv. Jag hatar långa mörka nätter. Jag hatar att inte kunna berätta allt för honom. Jag hatar att det är tyst just nu. Jag hatar att jag sitter i fönstet med telefonen i handen och väntar på att den ska ringa och stirrar ut över skogarna.
Jag hatar att jag är en beroendemänniska.