mirko

Varje gång du sviker mig.
Varje gång du sårar mig.
Varje gång du skriker på mig.
Varje gång du skäller ut mig.
Varje gång du förstör mig.
Varje gång du sliter mig i bitar.
Varje gång du slår sönder mig.
Varje gång du får mig att fälla tårar.
Varje gång du krossar mig.

Det är då självförsvarsmekanismen sätter igång.
Det är automatiskt.
Det är då jag börjar intala mig att jag klarar mig själv, att om det här är slutet så överlever jag det.
Det är då jag säger åt mig själv att hålla masken och bita ihop.
Det är då jag tvingar mig att inte visa hur trasig jag egentligen är.
Det är automatiskt för mig.
Det enda som behövs för att det ska starta är att du på något sätt gör illa mig.
Då sätter det igång av sig själv.

Men jag står aldrig kvar ensam i slutet.
Jag har alltid dig kvar vid min sida.
Det finns inget slut för oss.
Vi håller ihop.
Jag vet inte hur vi gör det men vi klarar oss igenom allt.
Vi splittras inte, trots att vi ibland slår varandra i bitar.
Trots att vi bråkar så går vi inte varsin väg.
Och du ska veta hur tacksam jag är för det.
För att du aldrig släpper taget om mig.
Skrik på mig hur mycket du vill. Skäll ut mig. Kalla mig saker. Slå till mig. Jag bryr mig inte.
Bara du inte släpper taget om mig.