mirko

Det kommer aldrig bli som förut igen. Vad vi hade då, var något av det underbaraste jag nånsin varit med om. Det var magiskt. Det var något som inte gick att sätta ord på. Det var inte bara att sväva runt på små fluffiga rosa moln. Det var att sväva långt bort i rymden till regnbågens slut, till en värld av lycka. Det var det bästa som fanns.
Vi kommer aldrig ha det igen. Hur mycket vi än försöker så blir det aldrig riktigt samma sak, vi når aldrig riktigt fram igen. Nära kanske, men inte riktigt fram. Det var nånting vi hade då som gjorde det hela fruktansvärt magiskt. Om jag kunde skulle jag ta reda på vad det var, så vi kunde få det igen. Men jag kan inte. Det är förfluten tid. Det är något som varit. Vi kan inte gå tillbaka dit.
Och hur hårt nuet än är för oss för tillfället så vet jag att vi klarar oss igenom det. Vi överlever det här, så som då. För vi släpper inte taget. På något sätt lyckas vi hålla ihop, även när allt annat rasar samman.
Vårat förflutna var en berg- och dalbana. Vi bråkade, det är klart. Men dom där underbara stunderna är dom vi minns. Det var något så underbart magiskt och overkligt. Det är något jag aldrig kommer glömma.
Så även om det är svårt nu så blir det snart bättre igen. Kanske till och med bättre än det vi hade då? Jag vet inte, vi får helt enkelt vänta och se. Våran berg- och dalbana kommer aldrig få ett slut. Och det gör mig ingenting. Inte så länge jag åker med dig.