mirko

Vi har ett förflutet ihop. Ett förflutet vi strulade till rejält. Vi förstörde det med skrik, tårar och gräl.
Men vi är galna nog att fortsätta. Ett förflutet ihop räcker inte, nu ska vi strula till nuet också.
Andra gången gillt. Vi är smartare nu, vi vet vad vi gör. Vi vet vad den andra tänker och vad vi kan lyckas med.
Låt oss inte strula till det helt nu. Låt oss få det att fungera.
Och om vi inte lyckas den här gången heller? Är vi inte menade att höra ihop då?
Jo. Vi hör ihop. Vi är perfekta ihop.
Och om vi skulle lyckas strula till det än en gång?
Tja, vi har framtiden också. Tredje gången gillt.

Tänk lite.
Stanna upp och tänk.
Så lovar jag att jag gör detsamma.
Vi pausar här.
Vi stannar upp båda två och bara tänker ett tag.
Vad håller vi på med?
Vad gör vi riktigt?
Vem föll först?
Vem la krokben först?
Vem tittade fel först?
Vem rörde vem fel först?
Vad gör vi?
Vi vet att det är fel, gör vi inte?
Vi vet att det kan sluta galet, visst gör vi?
Vi vet.
Eller gör vi?
Nej.
Kanske vet vi, kanske inte.
Bryr oss om rätt och fel är inget vi gör i alla fall.
Vi gör det vi gör.
För vem bryr sig om rätt och fel egentligen?
Alla gör fel ibland.
Kanske vet vi men ignorerar det.
För vi vill inte veta vad som är rätt.
Vi vill inte veta vad som är rätt för då får vi bevisat att det vi gör är fel.
Men vet du vad?
Vi går igen.
Vi struntar i att stanna upp och tänka mer.
Att tänka gör bara saker värre.
Vi bara gör, så får det bli som det blir.
Vi kör.
Och om dom tycker det är fel?
Då fortsätter vi tills dom tycker det är rätt.

Varför är allt bra mellan oss helt plötsligt?
Varför är vi tightare än vanligt?
Varför krossar du mig inte?
Varför sliter du mig inte i bitar?
Varför är du snäll mot mig?
Jag kan hantera hat, ilska och bitterhet. Det är enkelt. Det är vardag.
Men när du plötsligt börjar vara snäll mot mig så tappar jag greppet helt.

Jag vet vad jag gjorde mot dig.
Jag vet att det var fel.
Jag vet att det var hopplöst.
Jag vet att vi var galna.
Jag vet att vi hade kul.
Jag vet att vi grälade.
Jag vet att vi skrattade.
Jag vet att vi grät.
Jag vet att det fanns känslor inblandade.
Känslor som ingen riktigt visste vad dom betydde.
Jag vet att det var den bästa tiden i våra liv.
Och jag vet att trots allt så ångrar jag inte en sekund av det.

Du kommer aldrig fånga mig. Du kan aldrig fånga mig. Jag låter dig aldrig fånga mig. Jag är inte den typen du tror att jag är. Jag är inte tjejen du fantiserat ihop. Jag är inte snäll dygnet runt, jag kan skrika tills jag blir hes och jag är långt ifrån änglalik om du sårat mig. Jag gillar inte pluttenuttiga ord och jag gillar inte årsdagar. Jag är inte det du tror, jag är motsatsen. Och du kommer aldrig få det. Du kommer aldrig få mig. Hellre springer jag hela livet än att jag låter dig fånga mig.

Börja inte gilla honom. Börja inte gilla honom, han är inget bra för dig. Han kommer såra dig igen. Börja inte gilla honom, han är inget värt att ha. Bry dig inte om honom. Ignorera honom helt, han finns inte. Han existerar inte. Han är en mardröm, det är allt han är. Skit i honom nu, när det faktiskt finns någon bra därute nånstans. Skit i honom, han är inte värd din tid. Han är falsk. Han ljuger. Han är en player. Han är en idiot. Vad du än gör, börja inte gilla honom. För det kommer inte sluta bra.

När ska jag lära mig att lyssna på mig själv?

Det enda som binder mig till det förflutna är han. Han håller fast mig.
Han är länken som binder mig till det som varit. Det som man borde förtränga och bara minnas då och då.
Inte varje sekund varje minut varje timme varje dag.
Hur ska man kunna gå vidare när någon håller fast en för hårt?
Hur ska man kunna sikta mot framtiden när man knappt kan hålla sig kvar i nuet?
För det finns något kvar, något som aldrig försvinner.
Känslor.
Hur mycket jag än försöker förtränga så finns dom där.
Dom finns hos mig, dom finns hos honom.
Och det skrämmer mig.
För jag kan inte glömma. Jag vill inte glömma.
Men jag vill inte heller sitta fast här för alltid.
Jag vill inte heller låtsas som om vi inte är nånting.
Vi är nånting. Vi vet bara inte vad än.

Tack för alla minnen du gav mig. Tack för alla underbara ord. Tack för alla gulliga meningar du formade bara för min skull. Tack för att du tröstat mig. Tack för att du stöttat mig. Tack för att du trott på mig. Tack för att du funnits där.

Tack för alla minnen du nu förstört. Tack för att jag slösade bort tid på dig som jag kunde spenderat på något viktigt. Tack för alla elaka ord som kom efter dom underbara. Tack för alla vidriga meningar du formade för min skull. Tack för att du försökte såra mig. Tack för att du försökte förstöra mig. Tack för att du ville svika mig. Tack för att du slutade bry dig.

Och tack, för att du verkligen trodde att du skulle kunna förstöra mig med några små fula ord. Du är patetisk, lille vän. Tror du verkligen att två små meningslösa ord som ' håll käft ' kan stoppa mig? Tror du verkligen att dom rubbar min skyddsmur eller? Alla ord du sa, har jag redan fått. Tusen gånger om. Been there, done that. Du är åratal efter. Du kan inte förstöra mig. Och om det där var ditt försök till det, så är du kass. Värdelöst, totalt värdelöst. Dina ord glider av mig som små menlösa vattendroppar, kan du inte förstå det? Såna där ord tar inte på mig längre för jag har fått dom tillräckligt många gånger. Det är bara tomma ord från en patetisk kille som vill verka tuff. Du är inte ett hot mot mig, du kommer aldrig bli det. Jag skulle lätt kunna förstöra dig, om jag ville. Vill jag? Hmm. Ja. Jag vill det. För trots att orden du sa är i stil med en femårings " du är dum " så retade du upp mig. Efter allt vi hade, så är det såhär du vill avsluta det? Efter allt vi gått igenom så vill du bara kasta bort det? Okej. Du vet att du förlorar, och ändå ger du dig in i det. Jag hoppas bara du vet vad du gör. Det kommer inte vara värt det, och det lär du märka när du står där ensam och ingen vill veta av dig. Skyll dig själv.

Var det en dröm? Var det verklighet? Jag har ingen aning längre. Som en underbar dröm och nån sliter upp dig ur sängen. Välkommen ner till bottnen.

Jag har suttit och intalat mig själv meningar som " jag mår bra ", " jag är okej " och " jag har överlevt värre ". Egentligen fattar jag inte varför jag gör det när jag vet att det är lögn. Det här är det värsta jag nånsin gjort.

Jag bestämde mig för att koppla ur, bara stänga av alla känslor. Tekniskt sett bestämde jag mig för att bli en robot. Inga känslor betydde ju att ingen skulle bli sårad. Det funkade ungefär två dagar. Helt enkelt, det var inte jag. Jag försökte göra om mig själv till en kall person bara för att slippa såras. Men när man tänker efter är det bättre att bli sårad och kanske även såra någon. Att se någon vara nära tårar betyder att du gjorde ett bra intryck på den. Den kommer minnas dig. Den kommer sakna dig. Och du vet att du kommer må likadant. Så det är värt det. Det är värt att låta någon komma nära dig även om det slutar i tårar och kaos. För det du hade däremellan är något som inte går att köpa för pengar.

Det är kört. Både du och jag vet att vi kommer falla i bitar inom kort. Vi vet att lycka tar slut innan det ens börjat, vi vet att vi förlorar, vi vet att det är svårt att glömma. Glömma går inte. Man kan inte glömma någon helt, man måste förtränga. Problemet är att jag varken kan eller vill förtränga dig. Problemet är att jag var på botten när jag mötte dig, du hjälpte mig upp. Och utan dig kommer jag landa på botten med ett stort j*vla magplask igen. Vi är körda.

Jag gillar inte ovisshet. Jag avskyr det, det är hemskt. Jag vet inte längre vart jag är på väg, jag är vilse. Jag vet inte längre vad jag vill helst. Jo, jag vet en sak. Men problemet är att det innebär att jag flyr till ett annat land. Vad lämnar jag då bakom mig? Trygghet, vänskap, kärlek. Men jag har också en otrolig nyfikenhet och vill se vad som väntar mig längre fram ändå. Den enda anledningen till att jag fortfarande är fast här är egentligen enkel; trygghet. Familj ger trygghet, vänner ger trygghet, bekanta miljöer ger trygghet. Att fly helt ensam är kanske inte den bästa idén när man är livrädd. Men att stanna kvar och få panik över att man fortfarande är här kanske inte heller är en bra idé.

Hur är det tänkt att man ska gå framåt, när ens förflutna fortfarande dyker upp titt som tätt? Hur ska du nå framtiden när du inte ens klarar av nuet utan att ha något förflutet med dig? Hur ska du klara av att stå på egna ben? Hur ska du överleva utan att andas genom någon annan? Hur ska du leva genom att andas egna andetag? Hur ska du klara dig genom allt svårt ensam? Hur?

Du kommer aldrig vara ensam.
Jag kommer aldrig vara ensam.
Vi kommer alltid ha varann. Okej?
Minnena vi delar kan ingen nånsin ta ifrån oss. Ingen.
Ingen kan förstöra det vi har.
Ingen kan ändra det vi gjort.
Ingen kan trolla bort orden vi sagt.
Det är gjort.
Och även om jag måste gå så lovar jag att stanna kvar.
Och jag lovar att ta dig med mig när jag går.
Du är den största delen av mig, du är med mig var jag än är.
Hör du mig? Vart jag än vandrar så kommer du vara med mig.
Och samtidigt så lämnar jag en del av mig hos dig tills jag kommer igen.
För jag försvinner inte för alltid.
Du tog mitt hjärta från början så du kan lika gärna behålla det.
Tills den dagen då jag hittar tillbaka.
Till vad jag bryr mig om.
Till vad som förändrade mig.
Till vad som gjorde mig till mig.
Till vad som håller mina fötter kvar på jorden trots att jag svävar bland molnen.
Till dig.

Det här kan inte vara slutet. Det här kan inte vara farväl. Det här kan inte vara över.
Det har ju bara börjat. Jag är inte klar här än. Det finns så mycket kvar. Det finns så många ord som aldrig lämnat mina läppar, men du har ändå hört dom. På nåt kusligt sätt ser du igenom mig. Jag kan inte försvinna härifrån än. Jag tror du har förhäxat mig.

Du kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta, du vet om det eller hur? Du kommer alltid vara den första jag ser när jag vaknar och den sista jag ser när jag somnar, även om du faktiskt inte är här. Du kommer vara den jag jämför alla andra med. Men jag kan lova dig redan nu, ingen kommer nånsin nå din nivå. Ingen. Du är en one of a kind. Du är unik. Du är den bästa jag vet. Så varför ger jag upp så lätt? Varför ger jag upp utan att kämpa för det? Det är inte likt mig. Anledningen är att dom gånger jag kämpar för något så vet jag att ifall jag faller så kan jag resa mig direkt. Jag kommer på fötter direkt. Men ifall du lämnar mig ensam så vet jag inte om jag nånsin reser mig igen. Jag är rädd, okej? Men jag vet också att om man verkligen vill ha något så kan man få det. Problemet är att jag fortfarande tvekar om det är värt risken. Risken att falla och aldrig resa sig igen. Risken att förlora mig själv. Risken att förlora dig. Och jag vet också att om jag inte vågar ta den där lilla risken så kommer jag få leva resten av livet med orden " tänk om.. " ekandes i huvudet. Jag kommer alltid gå och fråga mig själv vart jag kunde varit om jag gjort det, vad som kunde hänt mellan dig och mig, vad som kunde ha hänt alla andra. Så vad är värst, att leva med miljarder frågor i huvudet varje sekund eller riskera allt och slippa leva i ovisshet? Enkelt. Man tar risken.

Jag borde klara mig. Jag borde le. Jag borde skratta. Jag borde vara lycklig. Det kan jag inte. När en dörr stängs öppnas en annan, visst. Men när en dörr stängs och den andra plötsligt slår igen framför ditt ansikte, vart tar du då vägen? Då står du plötsligt där, utan nånstans att gå. Utan en aning om vart du är på väg. Den där dörren som jag kämpat med att hålla öppen så länge nu kommer snart slå igen. Och jag kommer stå där, på fel sida. Utan dig. Utan mig. Du är en del av mig, du kommer hamna på den andra sidan. Jag kommer förlora dig. Jag kommer tappa bort mig själv igen. Om någon nånsin tror att lycka är något som varar så har den fel, så fel man kan ha. Lycka är kort. Lycka är tillfället. Lycka är något som varar en sekund, för att sen låta personen vara livrädd i miljarder. Lycka är något du inte kommer få mycket av. Lycka är något du måste ta vara på, när du väl har det. Och resten av livet får du le genom att minnas det du en gång hade. Det dom tog ifrån dig.

Lycklig en sekund, livrädd i miljarder. Om alla sagor hade lyckliga slut vore det ungefär nu som det skulle komma en prins på en vit häst.