mirko

Och, bara sådär, så raderades mitt förflutna. Tja, inte allt då. Jag minns ju, det är klart. Men bilderna, låtarna, dokumenten.. ja, allt sånt är borta. Allt jag förknippade med hemska saker är borta. Allt som hörde ihop med något bra är borta. Och allt däremellan. Nu har jag inget annat val än att börja om för jag kan inte få tillbaka det. Hur skumt känns inte det? En del av mitt förflutna är borta och minnena jag hade av det försvann på samma gång. Det känns lite som om nån har ryckt loss en del av mig, låst in den i en låda och förstört nyckeln. Det känns som om det fattas en liten del av mig. Jag vet, jag vet, det var bara småsaker. Några dokument, lite musik och ett hundratal låtar. Men det är också en liten del av det som gjort mig till mig, den jag är nu. För det jag förknippar med dom där låtarna, texterna och bilderna är minnen. Minnen av sånt som kunde ha förstört mig men som jag klarade mig igenom. Lite som att få en påminnelse om och om igen att jag faktiskt kan. Allt sånt är borta nu. Ja, det är något så patetiskt som att datan kraschat som jag snackar om. Men hur patetiskt det än låter så har jag otroligt många minnen som hörde ihop med det som fanns på den. Sånt man aldrig får igen. Äsch, jag får se det som att det är menat såhär. Det var meningen att det skulle försvinna. Då är det meningen att det är nu jag ska börja om, det är nu man startar på ny kula eller vad det heter. En ny start. Ett tomt papper som jag kan klottra ner vad jag vill på. Men jag kommer alltid förknippa breaking benjamin med killen som sårade mig, svartvita översminkade bilder med bilddagboken och falklandskriget med att min lärare lurade mig. Vissa saker kommer visst aldrig förändras.

There, it's out of my system.