Du lämnar märken på mig.



Jag vill inte tänka på framtiden. Jag vill inte ens låta det ordet lämna mina läppar. För det skrämmer mig. Inte själva grejen att tiden kommer ändras. Utan mer rädsla av att förlora dom som står en otroligt nära, sådär kusligt nära. Dig. Det är dig jag är rädd för att förlora. Och jag vet att min framtid inte kommer ha dig med, du kommer vara en del av mitt förflutna. Vilket kommer vara nu. Du är en del av nuet och det är allt jag begär, att stanna hos dig. Jag kan inte tänka på framtiden om jag inte kan vara säker på att du kommer vara en del av den.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0