mirko

Jag saknar dom ljusa sommarnätterna. När luften var ljummen och det aldrig blev riktigt mörkt. Jag älskar den tiden på året. Men hur mycket jag än saknar det nu så känns det bara fel. För just en av dom nätterna stannade vi uppe och pratade. Klockan var efter fem när vi äntligen gick och la oss. Jag minns leéndet jag hade på läpparna den kvällen. Eller säger man morgonen? Jag minns i alla fall hur lycklig du gjorde mig. Den där ljusa ljumma sommarnatten i juni. Och vet du vad? Du förstörde allting. Jag kan inte njuta av ljusa härliga sommarnätter längre, tack vare dig. Allt omkring mig får mig att minnas dig. Därför flyr jag. Därför väljer jag nu, utan att tveka, att försvinna härifrån. Jag vill inte minnas längre. Jag vill inte minnas allt smärta du kostat mig. Jag vill inte minnas vad vi hade just nu. Kanske om ett halvår, kanske om sju år vill jag minnas det. Men inte nu. För varje försök vi gav det så sårade du mig alltid i slutet. Jag vill inte minnas hur patetisk du är. Jag vill inte minnas smärtan, för jag är redan för medveten om att den finns kvar.
Jag vet att det gör ont nu, min vän. Men det går över. Det är så alla säger. Men dom har inte en aning om vad du gjort mot mig. Dom har inte den blekaste aning. För all smärta du orsakat mig är mer än vad alla dom fått tillsammans. Jag vet också att smärtan försvinner. Nån gång. Jag vill bara inte vänta. Jag vill bara fly.