mirko

Korpsvart hår och dom blåaste ögonen jag nånsin sett. Ett leénde som kunde fått vilken glaciär som helst att smälta. En lagom tajt t-shirt och en vältränad kropp. Där var han. Perfektionen. Han var precis så som jag beskrivit drömprinsen så många gånger, fast ännu bättre. Nu stod han där, bara några få meter ifrån mig. Han var ingen drömprins längre, han var lika verklig som jag. Han andades, precis som jag. Jag kanske inte lyckades ta ett enda andetag just då men jag vet att han var precis lika verklig som jag. Skillnaden var bara att han kommit från ingenstans och nu stod där framför mig, honom som jag beskrivit så många gånger förr. Han som dök upp ur mina drömmar och plötsligt stod där, livs levande. Och vad gjorde han? Han log ett snett leénde. Han smälte ner mig totalt. Var det allt? Nej. Nej, det var långt ifrån allt. Han stod där, utan att säga något, och bara såg mig i ögonen. Och han slutade inte. Han stod där i vad som verkade vara en evighet och bara såg mig i ögonen. Och jag kunde inte titta bort. Jag var där och såg tillbaka, precis lika mycket som han. Jag såg hans vackra blå ögon och på en nanosekund förtrollade han mig. Det var något med honom, något magiskt. Något underbart. Något mystiskt. Något som kunde fått mig att ge vad som helst, där och då, för att få veta mer. Varför stirrade han så? Varför vek han inte undan med blicken när han såg att jag stirrade tillbaka? Visste han att han var vad jag beskrivit som drömprins? Visste han att han var det jag så många gånger sagt var " allt jag ville ha "? Visste han att han, när han klivit in genom den där dörren, var allt jag ville ha? Men han sa inget. Och jag kunde inte få fram ett ord. Men det var något med dom där djupt blå ögonen som förhäxade mig, dom sa något han aldrig sa. Kanske ser jag honom aldrig mer, kanske gör jag det. Men nu är jag i alla fall säker på en sak, för första gången någonsin. Min drömprins finns. Han existerar verkligen. Nu gäller det bara att hitta honom igen.