mirko

Jag vill inte ha nåt medlidande. Jag vill bara att det onda försvinner. Nu, direkt. Bara bort ur min kropp. Nu, försvinn. Det gör ont. Det gör svinont. Det gör alldeles för ont. Jag orkar inte. Samtidigt vet jag att jo, det gör jag. Jag har klarat värre än det här. Kanske inte sån här smärta, men jag har klarat smärta värre än den här ändå. Det går bra, det går fint. Bara fokusera. Fokusera på något annat. Problemet är att jag vet inte vad, för jag känner av det här hela tiden. Men jag vet att det går.
På nåt sätt så går det.

När blev allt så komplicerat? Jag vill vara sju. Jag vill leka i snön i fula skor. Jag vill ha röda kinder och höra skratt. Jag vill ha ett leénde på läpparna och största problemet ska vara gångertabellen.

Beskriv drömkillen; Svart hår, lagom långt. Gärna lite halvrufsigt. Blåa eller gröna ögon. Glittrande ögon. Inga fula händer. Lång. Absolut inga fula skor. Han ska inte vara snobb, men han ska vara medveten om hur han ser ut. Och han ska ha ett underbart leénde. Han ska inte vara kaxig, men inte heller helt tyst. Han ska vara otroligt charmig.

Jag mötte honom idag. Dock var han nära att köra över mig med en truck.
Men jag kan blunda för det.

Jag är inte okej.
Och när jag inte är okej, då äter jag inte. Jag brukar äta lite. Nu äter jag inte alls. Det äcklar mig. Och om jag skulle försöka, så skulle jag ändå inte få ner nåt. Jag känner mig mätt. Trots att jag inte fått i mig nåt.
Jag är trött. Men kan ändå inte somna. Mina ögonlock är tunga, tunga som bly. Men drömmarna lyckas ändå inte fånga mig och ta med mig till en värld bortom den här.
Min kropp är svag. Kanske strejkar den, vad vet jag? Svag är den dock. Jag orkar inte resa mig, för benen bär mig inte. Jag vill skrika men inget kommer ut. Jag vill berätta allt men jag kan inte, för bokstäverna i min mun är borta. Jag vill springa härifrån men det går inte. Jag vill fly, men min kropp är emot mig nu.
Så innan du frågar igen, nej, jag är inte okej. Inte okej nånstans.

Fortsätt drömma du, det gör mig ingenting. Inget du säger kan få mig att ändra mig nu. Glöm alla löften, glöm alla minnen, glöm allt underbart vi har haft tillsammans, för det är vad jag tänker göra. Jag tänker radera allt som påminner om dig. Du ska inte få förstöra mer än du redan gjort. Och om jag inte kan radera dom, då tänker jag förtränga dom. Hur som helst så förstår du nog vad jag menar. Jag vill ha ut dig ur mitt liv, radera dig helt. Du har aldrig existerat. Vi hade kul ihop, det är sant. Det är också allt. Fast ända från början sa folk åt mig att inte lita på dig, dom sa att du var falsk. Dom hade rätt. Du är och kommer alltid vara falsk. Så hitta på hur många ursäkter du vill, jag bryr mig inte. Efter allt du gjort, tror du verkligen att ett förlåt räcker? Nej. Säg vad du vill, hitta på vad du vill så länge jag slipper ha nånting att göra med dig. Allt har ett slut. Alla har en gräns. Min är nådd. Så säg en sista påhittad ursäkt nu, för det blir din sista chans. Jag ger dig en sista chans att va ärlig, tänker du ta den? Eller tänker du skylla allt på mig igen? Allt har ett slut, vårat är här. Så gråt några tårar, berätta din sista fega ursäkt och säg sen hejdå. Det blir sista gången du ser mig. Fast jag har faktiskt tre sista ord till dig, precis som jag vet att du har åt mig. Även om mina är motsatsen till dina.
Jag hatar dig.

Inlägg från min gamla blogg, 2008-11-30.


Dom sa att du bara var bortrest, bara för ett litet tag. Dom sa att du skulle komma tillbaka, snart sa dom. Dom gav mig ett löfte om att allt skulle bli precis som förut. Allt skulle bli bra igen. Dom lovade mig att snart skulle du vara här igen och ta hand om mig när jag behövde dig. Snart skulle jag få se ditt vackra leénde, höra ditt glada skratt, se in i dina underbara ögon och andas luften som du andas. Snart, sa dom. Snart. Jag skulle få gråta ut hos dig när min värld rasat samman, du skulle trösta mig som vanligt. " Då är det bara att bygga upp den igen " skulle du säga. Du skulle le det där leéndet som betyder att allt kommer bli bra igen. Du skulle säga dom rätta orden vid precis rätt tillfälle. Du skulle viska dom där tre små orden med så stor betydelse och sen lova mig att vad som än händer, så skulle du finnas vid min sida. Du skulle hjälpa mig bygga upp min värld igen, ända från början. Ända från den första stenen. Muren skulle bli starkare än nånsin förut. Ingen skulle kunna ta sig förbi, ingen alls. Utom du. Så vart är du nu? Min värld är söndertrampad och smutsig, den har varit så länge nu. Det som förut var en stor stark mur är nu små gruskorn som försvinner med vinden. Vart är min riddare på sin vita springare? Vart är han som ska rädda mig? Dom sa att han skulle komma igen, dom lovade mig att han skulle hjälpa mig upp på fötter. Snart sa dom, snart.

" Jag vet att nån dag snart är du här igen, jag känner det på mig. Som alla gånger förr. "


En dag senare. Vad var det jag sa?

2. - Det som aldrig fick bli.


Ångesten försvinner inte. Den är hela tiden där. Som ett stort svart moln ovanför mitt huvud. Tillsammans med alla tusentals tankar.

Vad gör du nu? Vad gjorde dig såhär? Eller vem gjorde dig såhär? Var det jag? Varför hindrade jag dig inte när du gick? Varför vände du dig inte om och kom tillbaka? Varför blev det såhär?

Jag har inga svar. Bara frågor. Bara tankar. Men inga svar alls.
Du kanske är med henne nu. Tanken gör mig spyfärdig. Hon äcklar mig. För hon tog något som var nån annans. Jag kan se framför mig hur du sitter med henne i soffan, tittar på en halvdålig puttenuttig film, har ena armen om henne och leker med hennes hår. Samtidigt som du viskar en av dina miljoner charmiga meningar. Jag kan dom utantill. Jag minns varenda en. För dom betydde ju aldrig något, eller hur?
Du viskar några små söta ord och tittar på henne med din oskyldigaste blick. Samtidigt som du fortsätter leka med en slinga av hennes hår. Hon rodnar och fnissar och säger att du är ju bara för underbar. Jag vet precis hur det går till. Du har gjort det mot mig alltför många gånger.
Men nu är det inte mig du gör det mot. Det är henne. Henne du lämnade mig för. Det är hon som får dina falska meningar, det är hon som får se din inövade valp-blick och det är hennes vidriga hår du leker med.

Jag sitter tyst och stirrar ut i regnet. Jag skakar. Jag är rädd. Tänk om nån mer försvinner nu? Hemska tanke. Åskan mullrar en bit bort. Det är början på sommarn. Men ändå känns det lika kallt som på vintern. Jag sneglar ner på mina bara ben och funderar en sekund på att hämta en filt. Men jag gör det inte. Vad spelar det för roll? Det är inte vädret som gör att jag fryser. Det är din frånvaro som gör att allt är gjort av is, även jag.
Jag önskar du var här. Jag önskar du var min. Jag önskar du förstod. Jag önskar du var som du var då vi först möttes. Jag önskar du kunde se hur du förstör mig när du gör såhär. Jag önskar vi kunde bli som vi var då.
Om jag nånsin får se en fallande stjärna, då ska du bli min önskning.

1. - And I wish you the best on your way.


Jag tänker på dig ibland. Inte alltför ofta, men ibland. Om jag tänker på dig hela tiden skulle smärtan kväva mig. Så jag tillåter mig bara att göra det nån gång, då och då.
Jag sitter i soffan och tittar ut på regnet som faller utanför. Dripp dropp, dripp dropp. Försiktigt drar jag med fingrarna längs den kalla fönsterrutan. Jag önskar att du var här nu.
Du brukade sitta hos mig varje gång det regnade. Du brukade dra upp mig i ditt knä och slå armarna om mig. Sen brukade du vända mitt ansikte mot dig så jag inte såg vädret utanför. Och så började du prata lugnt om något annat. Något fint. Du brukade använda ord som ' vi ', ' framtid ' och ' älskar '. Jag älskade dom stunderna.
Så fort gråa moln började samlas och min ångest knackade på var du snart hos mig. Du visste hur mycket jag hatade regn. Det gör jag fortfarande.
Jag hatar det för det påminner mig om mycket. Det påminde mig om natten då min bästa vän försvann. Det hade regnat den natten. Och jag hade suttit ute hela natten. Och hela dagen efteråt. Ensam. Han var borta, jag var själv. Och jag kunde inte hantera det. Så jag hade sprungit till platsen som var våran, hans och min, och utmattad satt mig ner i gräset. Regnet hade öst ner, åskan hade mullrat och på håll hade jag sett blixtar. Men jag hade inte brytt mig.
Nu hatade jag det ännu mer. För att du fanns inte hos mig när det regnade. Jag vet att jag inte kan förvänta mig att du ska springa till mig längre. För du bryr dig inte. Men jag hatar det ändå.

Jag snubblade över bilder på dig. Och plötsligt var det som om en våg av minnen forsade över mig. Alla ord, alla löften, allting. En stor tsunami. Och jag kunde inte röra mig. Allt bara for över mig och jag drunknade.
Det var evigheter sen det fanns ett vi. Så berätta för mig, varför gör det fortfarande ont?

En gång var det du och jag mot världen. En gång hade vi allt vi önskat. En gång hade vi fångat allt vi drömt om. En gång var det bara du och jag.
Det är längesen nu.
Det var du som startade det hela. Det var du som kom till mig. Du charmade omkull mig. Jag ångrar att jag föll. Men hur skulle jag kunna veta att du, av alla människor, skulle förstöra den jag var?
Det var också du som förstörde det hela. Du startade grälet, du fick tårarna att rinna och du var den som skrek att du var oskyldig. Du gav mig alla ord jag visste skulle komma men ändå inte ville höra dig säga. Du gav mig alla ord utom ett. Alla hemska ord. Men inte det hemskaste. Och du förklarade aldrig varför jag inte fick det. Du behövde inte. Jag visste redan. Ordet jag pratar om är det hemskaste ordet jag vet, farväl. Du sa det aldrig. För att du inte kan. Inte jag heller. För det är aldrig slut. Det är aldrig riktigt över mellan oss.
Jag vet att nån dag snart är du här igen, jag känner det på mig. Som alla gånger förr. Snart är du här med dina fina löften, vackra ord och underbara röst. Snart är jag din igen.
Ja, jag vet, jag borde säga nej. Om inte du kan avsluta det här så borde jag göra det. För mitt eget bästa. Men det gör jag inte. Jag vet att det här är självdestruktivt. Men jag kan inte låta bli. För trots allt som hänt, trots allt vi sagt och gjort, kommer du alltid vara den första jag tänker på när någon säger ordet 'kärlek'. Älskling, du var min första kärlek. Inget kan ändra på det.
Därför säger jag aldrig nej till dig. För tiden med dig är inte bara smärtsam, den är underbar med. Jag kan vänta en evighet för en sekund med dig. För det här tar aldrig riktigt slut.

Du borde vara helt förstörd.

Nej. Faktiskt inte. Ganska skön känsla ändå, att få säga dom där orden. " Nej jag är inte förstörd ". Jag är precis som förut. Jag ler ibland, jag har kvar min humor, jag är fortfarande jag. Precis som alltid. Och när jag förklarar det, att jag är som förut, får jag direkt följdfrågan.

Varför? Du borde vara helt knäckt.

Ja, jo, tack. Det kanske jag borde. Men det är jag inte. Jag är precis som innan. Det här har inte förändrat mig. Det kommer inte förändra mig. Du kommer inte märka nån skillnad på vem jag är nu och vem jag är sen. Jag kommer vara likadan, nu som då. Och sen.

Varför är du inte förstörd?

Jag tänker inte säga att det inte tar på mig alls, det är klart det gör. Det är klart det känns lite. Som ett gift som sprider sig. Men inte mer än så. Ganska skön känsla, när man vant sig vid den. En brännande smärta. Ångestladdade tankar. Mer smärta. Ganska lugnt. Jag är van, jag känner den knappt längre. Den brukar finnas där hela tiden. Jag vet inte hur det är att vara utan den, det är väl därför.
Så visst känns det lite. Men inte mer än vanligt. Så nej, det tar inte på mig särskilt mycket.

Men du borde ändå vara trasig.

Jag har aldrig sagt att jag är hel. Jag har aldrig påstått att jag är perfekt. Det är jag inte. Långt ifrån. Motsatsen faktiskt. Det är ni som hittat på skiten. Bara för att jag ler, bara för att jag skrattar, så är jag tydligen hel. Komplett. Nej, ni har fattat fel. Att jag skrattar betyder inte att jag är lycklig. Det är en fasad jag byggt upp. Om jag inte spelar glad, då frågar ni hur jag mår. Då ger ni mig dom där medlidande blickarna. Jag vill inte ha sånt.

Jag har aldrig varit hel. Jag har alltid varit trasig. En trasdocka. Det är därför inget knäcker mig, det är därför ingen förstör mig. För det kan inte nå mig. Jag har en mur omkring mig och såna som du kan aldrig nå mig här. Det där giftet har alltid funnits här. Det har alltid funnits inuti mig. Det har spridit sig överallt. Det bränns, det svider, det äter upp mig inifrån.
Men det knäcker mig inte heller.

Hjärtat slår tusen tomma slag. Det dunkar. Det dunkar konstigt, det brukar inte låta såhär. Men jag är rädd nu. Det är nog därför. Det är som gift. Det sprider sig genom hela kroppen. Det tar över mig nu. Jag vet inte vad som händer längre, allting snurrar. Världen snurrar, den börjar bli dimmig. Jag har tappat fokus. Vart är jag? Hur hamnade jag här? Vem är jag? Kan världen sluta snurra snart? Min andning är annorlunda nu. För snabb. Det gör mig snabbt svimfärdig. Vad händer med mig? Giftet sprider sig fortare. Det är snart överallt. Jag känner hur kroppen sakta slutar lyda mig. Den domnar bort. Bit för bit domnar den bort. Jag känner hur jag tappar kontrollen över mig själv. Giftet är överallt nu. Jag är borta. Allt jag är, eller allt jag var, är borta. Min självkontroll likaså. Det har tagit över mig nu. Det här är inte jag. Jag vet inte vad som händer. Jag minns inte vad som hänt. Jag vet bara att smärtan är överallt. Pinande, brännande smärta. Överallt.
Och jag vet att det här är det sista jag kommer att minnas nu.






©

Andas.
Andas in.
Andas ut.
Andas.

Jag vet att inget jag säger kan ändra det som varit. Och jag vet att inget du säger kan få det du gjorde ogjort. Vi har sagt det vi kunnat säga för att försöka göra det bättre. Vi har gjort allt vi kunnat för att laga det vi var. Luften är ren nu. Fast ändå inte helt. Trots alla våra försök så är det något som ligger och trycker, som spänningarna innan åskan bryter ut och blixtar börjar slå ner. Det är något kvar. Det är något viktigt som är orört. Det är något vi glömt. Eller ignorerat. Men just det där är snart över oss. Snart har vi inget annat val än att ta itu med det vi springer ifrån. 
Vi lämnade allt i en röra. Vi lämnade varandra trasiga. Sönderslagna, förstörda och utmattade av gråt. Jag kan inte ta tillbaka orden jag sa. Och du kan inte göra det du gjorde ogjort. Vi borde egentligen hata varandra just nu. Varför gör vi inte det? Vi borde springa åt varsitt håll för att aldrig mötas mer. Men det går inte. Det är något som håller oss kvar här. Kanske är det vi har faktiskt vad kärlek innebär. Svek, tårar, gräl och ångest. Men också det där känslan av att världen är perfekt och att man inte ser någon annan. Kanske är det vi har äkta. Eller så kanske vi bara har skuldkänslor och gammal ångest som trycker på. Jag vet inte säkert, kanske lite av varje.
Men jag vet att det där åskmolnet närmar sig vidrigt fort. Och jag vet att jag inte orkar springa mer, precis som du. Vi stannar upp. Vi stannar och ser vad som händer. Kanske förstörs vi, kanske klarar vi oss. Men luften är inte ren än.

Om du inte ens kan stå på egna ben, hur ska du överleva när du faller? För du kommer falla, förr eller senare. Vi alla kommer göra det, mer eller mindre. Men styrka är inte att falla. Styrka är att resa sig upp efter varje fall.
Och jag tror inte du kommer klara av det. Jag är ledsen, men du är svag. Svagast av alla.