mirko

Jag vet att inget jag säger kan ändra det som varit. Och jag vet att inget du säger kan få det du gjorde ogjort. Vi har sagt det vi kunnat säga för att försöka göra det bättre. Vi har gjort allt vi kunnat för att laga det vi var. Luften är ren nu. Fast ändå inte helt. Trots alla våra försök så är det något som ligger och trycker, som spänningarna innan åskan bryter ut och blixtar börjar slå ner. Det är något kvar. Det är något viktigt som är orört. Det är något vi glömt. Eller ignorerat. Men just det där är snart över oss. Snart har vi inget annat val än att ta itu med det vi springer ifrån. 
Vi lämnade allt i en röra. Vi lämnade varandra trasiga. Sönderslagna, förstörda och utmattade av gråt. Jag kan inte ta tillbaka orden jag sa. Och du kan inte göra det du gjorde ogjort. Vi borde egentligen hata varandra just nu. Varför gör vi inte det? Vi borde springa åt varsitt håll för att aldrig mötas mer. Men det går inte. Det är något som håller oss kvar här. Kanske är det vi har faktiskt vad kärlek innebär. Svek, tårar, gräl och ångest. Men också det där känslan av att världen är perfekt och att man inte ser någon annan. Kanske är det vi har äkta. Eller så kanske vi bara har skuldkänslor och gammal ångest som trycker på. Jag vet inte säkert, kanske lite av varje.
Men jag vet att det där åskmolnet närmar sig vidrigt fort. Och jag vet att jag inte orkar springa mer, precis som du. Vi stannar upp. Vi stannar och ser vad som händer. Kanske förstörs vi, kanske klarar vi oss. Men luften är inte ren än.