Always had it.



Du borde vara helt förstörd.

Nej. Faktiskt inte. Ganska skön känsla ändå, att få säga dom där orden. " Nej jag är inte förstörd ". Jag är precis som förut. Jag ler ibland, jag har kvar min humor, jag är fortfarande jag. Precis som alltid. Och när jag förklarar det, att jag är som förut, får jag direkt följdfrågan.

Varför? Du borde vara helt knäckt.

Ja, jo, tack. Det kanske jag borde. Men det är jag inte. Jag är precis som innan. Det här har inte förändrat mig. Det kommer inte förändra mig. Du kommer inte märka nån skillnad på vem jag är nu och vem jag är sen. Jag kommer vara likadan, nu som då. Och sen.

Varför är du inte förstörd?

Jag tänker inte säga att det inte tar på mig alls, det är klart det gör. Det är klart det känns lite. Som ett gift som sprider sig. Men inte mer än så. Ganska skön känsla, när man vant sig vid den. En brännande smärta. Ångestladdade tankar. Mer smärta. Ganska lugnt. Jag är van, jag känner den knappt längre. Den brukar finnas där hela tiden. Jag vet inte hur det är att vara utan den, det är väl därför.
Så visst känns det lite. Men inte mer än vanligt. Så nej, det tar inte på mig särskilt mycket.

Men du borde ändå vara trasig.

Jag har aldrig sagt att jag är hel. Jag har aldrig påstått att jag är perfekt. Det är jag inte. Långt ifrån. Motsatsen faktiskt. Det är ni som hittat på skiten. Bara för att jag ler, bara för att jag skrattar, så är jag tydligen hel. Komplett. Nej, ni har fattat fel. Att jag skrattar betyder inte att jag är lycklig. Det är en fasad jag byggt upp. Om jag inte spelar glad, då frågar ni hur jag mår. Då ger ni mig dom där medlidande blickarna. Jag vill inte ha sånt.

Jag har aldrig varit hel. Jag har alltid varit trasig. En trasdocka. Det är därför inget knäcker mig, det är därför ingen förstör mig. För det kan inte nå mig. Jag har en mur omkring mig och såna som du kan aldrig nå mig här. Det där giftet har alltid funnits här. Det har alltid funnits inuti mig. Det har spridit sig överallt. Det bränns, det svider, det äter upp mig inifrån.
Men det knäcker mig inte heller.




Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0