mirko

Inlägg från min gamla blogg, 2008-11-30.


Dom sa att du bara var bortrest, bara för ett litet tag. Dom sa att du skulle komma tillbaka, snart sa dom. Dom gav mig ett löfte om att allt skulle bli precis som förut. Allt skulle bli bra igen. Dom lovade mig att snart skulle du vara här igen och ta hand om mig när jag behövde dig. Snart skulle jag få se ditt vackra leénde, höra ditt glada skratt, se in i dina underbara ögon och andas luften som du andas. Snart, sa dom. Snart. Jag skulle få gråta ut hos dig när min värld rasat samman, du skulle trösta mig som vanligt. " Då är det bara att bygga upp den igen " skulle du säga. Du skulle le det där leéndet som betyder att allt kommer bli bra igen. Du skulle säga dom rätta orden vid precis rätt tillfälle. Du skulle viska dom där tre små orden med så stor betydelse och sen lova mig att vad som än händer, så skulle du finnas vid min sida. Du skulle hjälpa mig bygga upp min värld igen, ända från början. Ända från den första stenen. Muren skulle bli starkare än nånsin förut. Ingen skulle kunna ta sig förbi, ingen alls. Utom du. Så vart är du nu? Min värld är söndertrampad och smutsig, den har varit så länge nu. Det som förut var en stor stark mur är nu små gruskorn som försvinner med vinden. Vart är min riddare på sin vita springare? Vart är han som ska rädda mig? Dom sa att han skulle komma igen, dom lovade mig att han skulle hjälpa mig upp på fötter. Snart sa dom, snart.