mirko

¤   Sommar. Färger, dofter, lite kläder, frihet. Listan kan göras lång.

¤   Fairytale gone bad.

¤   Familj, vänner, my lovely dog.

¤   Kamera och inspiration som inte tar slut.

¤   Shopping. ( I'm a girl. Jag menar, vilken tjej älskar inte att strosa runt i affärer? )

¤   Salmiak ( Jag älskar lakrits, ja ).

¤   En gräsplan och en ny fotboll.

¤   Dream like a child.

¤   Sitta uppe på däck på en färja, på väg härifrån. Lyssna på vågor, måsar och skratt. Känna doften av saltvatten och sommar.

¤   Stjärnhimmel. Norrsken. Solnedgångar. Soluppgångar. Åska. Stormar. Blixtar. It's beautiful to me.

¤   Doftar man saknat och känner igen efter en lång tid. Som första syrénerna på sommaren eller pepparkakor på julafton.

¤   Nya converse ( 6 par hitills ).

¤   Köra moppe eller bil. Jag menar, farten.

¤   Sockervadd.

¤   Regn. Sommarregn, höstregn, you name it. Doften av regn är underbar.

¤   Gamla foton. Minnen.

¤   Högtider. Känslan.

¤   Känslan av att vara nykär.

¤   Sunrise Avenue.

¤   Underskattade grejer som en tidning, en iste och en hängmatta. Hur skönt?

¤   Jordgubbar. Bär. Melon. Rabarber.

¤   Lycka.

I thought I could love you but there's too much pain in the way.
I thought I would always be home waiting, but I don't know where I am right now.
I thought I could be with you tonight but there's too much lies in the air.
I thought I would care when you said that feelings never die, but I think mine have.
I thought I could forget about the way you've hurt me but there's still tears in my eyes.
I thought I would always have you here, next to me, but there's just an empty chair by my side.
I thought I could start over but I've realized the past will always walk with me, holding my hand.
I thought we could make it but now I'm not so sure.
I thought we could make, together, once more.

I don't know what I should say to you. Everything feels wrong. No, everything sounds wrong. I can't say that I don't love you anymore, because I do. But that's friendly love, nothing else. I don't want you to think that something might happen, because it won't. I want your love, of course I do. I want you to be a part of my life. But I also want you to understand which part that is. You were my first love, you'll always be. Now you're more like my best friend. Just because we have been through so much together and just because I loved you in a different way in the past. I can trust you and I know that. You make me feel safe. It's just such a wonderful feeling. Your voice makes me calm. I will always be safe with you. 
But I want you to know that the thing that was between us, it's still in the past. It will stay there. Yes, I said I loved you. Yes, you said you were in love with me. But that was then. When you tell a thirteen year old girl that you love her, she's gonna believe you. I did. We've shared some times that I will never forget about. I've called you the love of my life, and I know that. Because I really thought that you were.
But we've also been through too much to try again. So please, try to understand me now. I never, ever, thought that I would be the one saying this. But maybe we are better of apart, like you said when you left me that time. It felt like you smashed a hammer through my chest at the moment but now I think I understand what you meant back then. You and I were a good idea at the time but now? Now we're like sugar and salt. Two good things that together becomes a bad thing. And I'm sorry, but I don't think that can change again.
I missed you when you left me. But every time you leave, I always have that feeling inside me that tells me that you'll be back. Of couse I missed you. But you came back. What I mean is, I don't wanna miss you again. I want you in my life, all time. As a friend. Because you've been a part of my life since I was twelve or thirteen. I can't lose you. I'm not that strong.
I just want to be clear on this, before you start trying to fix things between us. You and I will always have those years, nothing can change that. You were the first for me, no one can replace you there. And to hear you say that I'll always have a special place in your heart, that meant a lot to me. It really did. Of course you'll always be able to touch my heart. But that won't change the way I feel. I'll always love you, you know. But you were right last summer, when you left me for her. We're better of together but apart. And in a way, suit yourself. You had me. You had me for six years and you wasted them on every other girl. You had me, you lost me, you had me again. The story goes on and on and on. But it was your choice.
Love is such a wonderful thing, the most amazing feeling in the world. The first time I felt it was with you. Now I have him. And that's how things will be now. You're my best friend. He's my love.

Jag skulle skriva ett brev till dig inatt. Ett brev där jag förklarade alla känslor som fanns i min kropp, alla tankar som nånsin snurrat runt i mitt huvud och alla anledningar till ångestfyllda nätter. Jag skulle förklara hur bra det går nu, utan dig. Jag skulle berätta hur fint jag mår, hur lycklig jag är och att jag inte saknar dig alls. Att jag har kommit över dig helt. Jag skulle berätta hur mycket bättre jag mådde nu, utan dig här. Att jag klarade mig ensam. Trots att du lämnade mig. Just för att du lämnade mig. Ensam är stark.
Ändå avslutade jag brevet med " jag älskar dig och det går inte över ".
Ett otroligt snyggt sätt att visa sig självständig och stark på.

När jag ville prata fanns där alltid någon som orkade lyssna. När jag var orolig fanns där alltid någon som var villig att skydda mig. När jag var rädd fanns där alltid någon som kunde göra mig trygg. När jag föll i bitar fanns där alltid någon som kunde laga mig. När jag jag var ledsen fanns där alltid någon som kunde göra mig glad.
Varje problem jag hade, hade dom en lösning för. Jag saknar det.
Jag känner mig tom. Genomskinlig. Trasig. Förstörd. Som att en bit av mig fattas. Som att nån skulle tagit en stor tugga av mig och ingen kan laga mig.
Jag vet inte vad jag ska göra. Min första tanke var " gå vidare ". Den tanken följdes upp av " flytta ". Men hjälper det? Försvinner känslan av att jag försvinner från platsen? Blir jag hel? Jag vet inte. Jag tror inte det. Kanske. Men inte direkt. Det enda jag vet är att jag inte kan stanna. Men jag är rädd för att gå. Men jag tror att det är det rätta. Jag måste bara.

Jag håller sakta på att bygga upp en mur mellan dig och mig. I början omedvetet men nu går det inte längre att ignorera. Jag gör allt jag kan för att skydda mig själv från dig. Och dina giftiga ord. Jag vill inte höra mer. Jag orkar inte höra mer. Jag har fått nog.
Jag håller på att stänga in mig själv mellan fyra väggar av kall betong. Du kan inte nå mig här. Dina ord kan inte nå mig här. Inget kan nå mig här. Jag är totalt skyddad från dig. Du kan inte skada mig mer nu.
Jag tänker inte låta dig riva ner mina murar. Jag tänker inte låta dig krossa dom som du gjorde då jag mötte dig. Du lovade mig allt. Allt och så mycket mer. Du lovade mig allt jag redan hade fast dubbelt så bra. Du lovade mig trygghet.
Du svek mig.
Du gav mig ingen trygghet. Du gav mig inget av det jag ville ha. Du raserade mina drömmar. Du raserade min värld. Du förstörde mig.
Du ska aldrig få komma nära mig igen. Du ska aldrig få chansen igen.
Jag ska stanna här en evighet. Eller i alla fall tills jag lagat mig själv. Tills jag limmat ihop alla skärvor av mig som fallit till marken. Man kommer se sprickorna. Man kommer se vart det kan brista. Men det gör ingenting.
För jag kommer se hel ut. På håll.

1.

Det var en gång en flicka. Tretton år gammal, med isblå ögon inramade av för mycket mascara och kajal och med blekt långt hår. Hon var den dom aldrig ville att hon skulle förvandlas till. Hon skulle ju vara den där snälla, gulliga lilla tjejen. Hon som aldrig ställde sig ivägen för någon.

Den flickan mötte också en pojke det året. Han var ett år äldre, inte särskilt mycket smartare än henne för det. Förutom på att spela spel. Där var han mästaren. Hon förlorade varje gång, i varje spel.

Hon lät pojken slita henne i bitar, hon lät honom ta en för stor tugga av hennes personlighet. Hon lät honom såra henne, hon lät honom förstöra henne sakta, hon lät honom skylla allting på henne. Hon lät honom.

Den pojken lämnade henne. Hon stod ensam kvar på trottoarkanten och såg honom gå. Ingen aning om vad hon skulle göra nu, ingen aning om vem som kunde rädda henne. Hon sjönk ner på den blöta asfalten och lät tårar blandas med regnet. Det här var första gången han lämnade henne. Om hon bara hade vetat då hur många fler såna stunder hon hade att vänta sig.



Den flickan var jag.

Om jag bara kunde sätta ord på känslan jag får av dig. Det där ruset, den där klumpen i halsen. Det är något med dig som jag inte kan förklara. Inte för någon, knappt för mig själv. Du är obeskrivbar, helt enkelt. Men ändå försöker jag, om och om igen, att förklara vem du är. Mest för mig själv. För att inse vem du var, vem du är och vem du är på väg att bli. Men för att förstå dig, så måste jag kunna förstå mig. Förstå vad du är för mig, vad känslan är för något och vad vi är för varann.

Det är som att sväva högre än molnen på himlen, samtidigt är det som att störta ner med ansiktet före. Det är som att skratten av lycka aldrig tar slut, samtidigt som tårarna av ångest bara fylls på. Det är som att känna att världen är underbar, samtidigt är det som att känna panik i varje andetag. Det är skratt, det är tårar. Det är glädje, det är rädsla. Det är lycka, det är ångest. Det är underbart, det är plågsamt. Det är som att dansa på fluffiga moln, det är som att trampa på skör vass taggtråd för varje steg man tar. Det är som att världen är en enda regnbåge, det är som att leva i en gråskala. Det är du. Och det är jag. Det är vi.

Känslan är fortfarande lika obegriplig nu, svart på vitt, som innan jag lät fingrarna vandra över tangentbordet. Varför spenderar jag så mycket tid på det här? Du är egentligen förfluten tid, varför lyckas du alltid nästla dig in i nuet ändå? Varför låter jag dig återvända hit? Varför jagar jag inte bort dig, så som jag borde? Så som jag en gång svor att göra, om du nånsin vågade visa dig utanför min dörr igen. Men jag gör det inte. Aldrig att jag gör det. Jag har inte förmågan till det.

Varför vet jag inte, trots allt. Trots all tid jag slösat på dig. När jag tänker efter är det kusligt många minuter jag spenderat på dig. Bara dig.

Så, har jag ett svar nu? Nej. Istället har jag mer frågor nu än när jag började den här texten, som egentligen är helt obegriplig för någon annan. Kanske även för mig, litegrann.

Det surrar i mitt huvud. Några miljoner frågor snurrar runt runt runt, som uppretade getingar. Det surrar. Det irriterar mig. Det gör mig galen. Och för varje fråga, finns det minst fem följdfrågor. Men jag återkommer ändå till en;

Hur blev det egentligen såhär komplicerat?

Vi var så nära varann som det fysiskt gick igår. Regnet smattrade mot fönsterrutan, åskan mullrade. Ingen av oss brydde sig. För vi var så nära varann som det möjligt går. Och ändå saknade jag dig. En röst i mitt huvud skrek " nu är du fast! ", men jag brydde mig inte. Nu vet jag inte vad jag vill. För trots att du sitter tätt bredvid mig känner jag mig så... tom. Hur kan någon som får en att känna sig så hel, så komplett, plötsligt en att känna sig så totalt tom? Jag vet inte vad det är med mig. Men jag vet att du gjorde mig såhär.

It feels like my whole body is made of glass. And suddenly, someone smashed a hammer right through my chest. I'm broken. A million pieces of myself fell to the ground.
And this, you can not fix.

Jag vet att jag inte ska sakna dig, men jag gör det. Jag vet att jag inte borde älska dig, men jag gör det. Jag vet att jag inte får jaga dig, men jag fortsätter ändå.
Den här katt&råtta-leken börjar bli uttjatad nu. Flera år, samma lek. Du och jag. Alltid du och jag.
Jag vill inte jaga dig mer, jag har inte orken kvar. I början var det kul men nu? Nu är det för mycket. Alla minnen vi delar, alla ord vi sagt, alla löften. Så vackra. Men sen är det lögnerna, sveken och tårarna. Blanda ihop allt och det blir för mycket.
Men ändå kan jag inte släppa taget. Ändå kan jag inte låta dig låta mig gå. Jag skulle inte klara av att se dig gå rakt ut ur mitt liv. Jag klarar inte ens tanken av det. Vilket bevisar hur mycket du fortfarande betyder för mig.
Jag vet inte vad det är jag vill få sagt med det här. Att jag saknar dig? Att jag behöver dig? Att jag älskar dig? En massa, egentligen. Men jag kan inte få orden att lämna min mun. Jag kan inte få bokstäverna att falla från mina läppar. Jag vet inte riktigt varför men jag tror att jag är rädd. Rädd för att jag berättar för dig och du inte säger att du känner likadant. Ännu mer rädd för att jag berättar och du inte reagerar alls. Rädd för att dina känslor är fel, helt enkelt.
Så, vad ska jag göra? Jag vet inte. Jag vet bara inte.

Om jag tänker efter lite, vilka är då personerna som alltid får mig att må bättre igen? Den första jag tänker på är han, han jag borde glömt. Men det är sant, han gör mig glad. På ett ofrivilligt sätt men det funkar.
Jag borde glömt för längesen. Det är ju dock ganska omöjligt när vi vägrar skiljas åt. Vi håller inte ihop, men vi tänker inte gå skiljda vägar. Komplicerat, destruktivt och så typiskt oss. Lite underbart sådär.
Jag borde glömt dina ord, dina meningar, allt du gjort. Jag borde glömt dina löften, dina ögon, ditt leénde. Allt du är, allt du varit. Jag borde glömt.
Men det är två problem. Det ena är att det inte går. Det andra är att jag inte vill.
Du dyker alltid upp nu och då, oftast på den sämsta tajmingen, och ger mig några fina ord. Du ger mig några minnen tillbaka, jag ger dig några. Några blickar ingen annan kan tyda, några meningar ingen av oss kommer glömma. Det är något som fortfarande är kvar mellan dig och mig, något i luften. Det är där varje gång jag ser dig.
Jag delar helt enkelt för mycket med dig för att släppa dig helt. Jag vill inte vara utan dig. Du är en del av mig men jag vill att du ska vara en del av mitt liv med, en del av min vardag. För annars måste jag ta in dig i min vardag genom att ensam gå igenom en massa minnen. Och efter en stund se dom sväva fram framför mig, som spöken av oss två. Dock leénde, lyckliga små spöken i färg.
Jag vet att det vi delat i flera år nu är något otroligt fint. Och jag vill aldrig vara utan det. Eller dig.
Så egentligen nej, jag borde inte glömma. För du gör mig lycklig. Och jag tror det är dags att vi tar igen lite förlorad tid snart. Du och jag. Så som det var förut.

Jag kan inte avgöra om jag saknar dig, om jag avskyr dig eller om jag fortfarande älskar dig. Lite alla tre, kanske?
Det jag inte heller kan avgöra är om orden du sa till mig hade en djupare mening än vad du fick det att låta som. Försöker du säga mig något? Försöker du förklara något? Jag vet inte. Jag förstod mig aldrig på dig på det sättet. Men jag vet att en del av mig älskar dig fortfarande. Eller älskar den jag trodde du var. Dig, hur som helst. Jag vet att jag saknar dig. Och jag vet att jag under en tid tänkt alldeles för mycket på det vi delat och det som varit. Jag vet, det är inte bra.
Men jag vet också att den här tiden på året brukar du bli min igen. Och jag är inte säker, men jag tror vi är på väg nerför den vägen igen. Den vi trampat sönder i så många år men som jag aldrig tröttnar på.