mirko

Om jag tänker efter lite, vilka är då personerna som alltid får mig att må bättre igen? Den första jag tänker på är han, han jag borde glömt. Men det är sant, han gör mig glad. På ett ofrivilligt sätt men det funkar.
Jag borde glömt för längesen. Det är ju dock ganska omöjligt när vi vägrar skiljas åt. Vi håller inte ihop, men vi tänker inte gå skiljda vägar. Komplicerat, destruktivt och så typiskt oss. Lite underbart sådär.
Jag borde glömt dina ord, dina meningar, allt du gjort. Jag borde glömt dina löften, dina ögon, ditt leénde. Allt du är, allt du varit. Jag borde glömt.
Men det är två problem. Det ena är att det inte går. Det andra är att jag inte vill.
Du dyker alltid upp nu och då, oftast på den sämsta tajmingen, och ger mig några fina ord. Du ger mig några minnen tillbaka, jag ger dig några. Några blickar ingen annan kan tyda, några meningar ingen av oss kommer glömma. Det är något som fortfarande är kvar mellan dig och mig, något i luften. Det är där varje gång jag ser dig.
Jag delar helt enkelt för mycket med dig för att släppa dig helt. Jag vill inte vara utan dig. Du är en del av mig men jag vill att du ska vara en del av mitt liv med, en del av min vardag. För annars måste jag ta in dig i min vardag genom att ensam gå igenom en massa minnen. Och efter en stund se dom sväva fram framför mig, som spöken av oss två. Dock leénde, lyckliga små spöken i färg.
Jag vet att det vi delat i flera år nu är något otroligt fint. Och jag vill aldrig vara utan det. Eller dig.
Så egentligen nej, jag borde inte glömma. För du gör mig lycklig. Och jag tror det är dags att vi tar igen lite förlorad tid snart. Du och jag. Så som det var förut.