mirko

1.

Det var en gång en flicka. Tretton år gammal, med isblå ögon inramade av för mycket mascara och kajal och med blekt långt hår. Hon var den dom aldrig ville att hon skulle förvandlas till. Hon skulle ju vara den där snälla, gulliga lilla tjejen. Hon som aldrig ställde sig ivägen för någon.

Den flickan mötte också en pojke det året. Han var ett år äldre, inte särskilt mycket smartare än henne för det. Förutom på att spela spel. Där var han mästaren. Hon förlorade varje gång, i varje spel.

Hon lät pojken slita henne i bitar, hon lät honom ta en för stor tugga av hennes personlighet. Hon lät honom såra henne, hon lät honom förstöra henne sakta, hon lät honom skylla allting på henne. Hon lät honom.

Den pojken lämnade henne. Hon stod ensam kvar på trottoarkanten och såg honom gå. Ingen aning om vad hon skulle göra nu, ingen aning om vem som kunde rädda henne. Hon sjönk ner på den blöta asfalten och lät tårar blandas med regnet. Det här var första gången han lämnade henne. Om hon bara hade vetat då hur många fler såna stunder hon hade att vänta sig.



Den flickan var jag.