mirko

Jag vet att jag inte ska sakna dig, men jag gör det. Jag vet att jag inte borde älska dig, men jag gör det. Jag vet att jag inte får jaga dig, men jag fortsätter ändå.
Den här katt&råtta-leken börjar bli uttjatad nu. Flera år, samma lek. Du och jag. Alltid du och jag.
Jag vill inte jaga dig mer, jag har inte orken kvar. I början var det kul men nu? Nu är det för mycket. Alla minnen vi delar, alla ord vi sagt, alla löften. Så vackra. Men sen är det lögnerna, sveken och tårarna. Blanda ihop allt och det blir för mycket.
Men ändå kan jag inte släppa taget. Ändå kan jag inte låta dig låta mig gå. Jag skulle inte klara av att se dig gå rakt ut ur mitt liv. Jag klarar inte ens tanken av det. Vilket bevisar hur mycket du fortfarande betyder för mig.
Jag vet inte vad det är jag vill få sagt med det här. Att jag saknar dig? Att jag behöver dig? Att jag älskar dig? En massa, egentligen. Men jag kan inte få orden att lämna min mun. Jag kan inte få bokstäverna att falla från mina läppar. Jag vet inte riktigt varför men jag tror att jag är rädd. Rädd för att jag berättar för dig och du inte säger att du känner likadant. Ännu mer rädd för att jag berättar och du inte reagerar alls. Rädd för att dina känslor är fel, helt enkelt.
Så, vad ska jag göra? Jag vet inte. Jag vet bara inte.