mirko

Det enda som binder mig till det förflutna är han. Han håller fast mig.
Han är länken som binder mig till det som varit. Det som man borde förtränga och bara minnas då och då.
Inte varje sekund varje minut varje timme varje dag.
Hur ska man kunna gå vidare när någon håller fast en för hårt?
Hur ska man kunna sikta mot framtiden när man knappt kan hålla sig kvar i nuet?
För det finns något kvar, något som aldrig försvinner.
Känslor.
Hur mycket jag än försöker förtränga så finns dom där.
Dom finns hos mig, dom finns hos honom.
Och det skrämmer mig.
För jag kan inte glömma. Jag vill inte glömma.
Men jag vill inte heller sitta fast här för alltid.
Jag vill inte heller låtsas som om vi inte är nånting.
Vi är nånting. Vi vet bara inte vad än.