mirko

Blickarna du ger mig, sättet du rör mig på, orden du viskar, sättet du försvarar mig på,  löftena du ger mig, hur du lyckas se igenom mig, sättet du håller om mig på, dom där blickarna som säger mer än tusen ord, sättet du är på, dom där orden som bildar vackra meningar, din röst som lugnar ner mig.
Det är inte bara jag som hör hur det låter eller hur? Vad är det vi håller på med?

Jag vet inte vad som händer.. Jag minns den här känslan. Äckligt väl. Men jag minns känslan som kommer efter ännu bättre. Vilket får mig att minnas varför jag valde att undvika sånt här. Bara för känslan som kommer efter valde jag bort alltihop. Korkat? Ja. Säkert? Nej. För gissa vad? Det hände igen. Som om min förvirring inte räckte innan, nu kan jag inte ens skapa ett någorlunda sammanhängande inlägg. Men visst är det en ganska mäktig känsla när något så fel kan bli så rätt?

När man får allt man önskade sig, hur vet man då vad man strävar efter? När allt går ens väg, hur vet man då hur en uppförsbacke ser ut? När allt går bra, hur kan man då vara beredd på något dåligt?
Allt är bra. Det är toppen. Så varför känner jag mig så liten, rädd och.. tom?
Jag behöver nåt att sträva efter, jag behöver mål. När jag väl når dom går jag vilse. Jag tappar bort mig helt. Jag förlorar kontrollen för jag vet inte vart jag är på väg längre. Och jag har en aning om varför jag går vilse så lätt. Anledningen är enkel. Jag tappade bort mig själv för länge sen. Eller så kanske jag gillar att irra runt i ett virrvarr av tankar, ångest och förvirring?

Egentligen, hur mycket av ditt förflutna måste du ge upp för att kunna ta dig hela vägen till framtiden? Hur mycket måste du släppa taget om? Matriella saker, en vän eller två, drömmar i hundratal. Det kommer finnas många saker du inte kan ta med dig hela vägen fram. Men säg att det finns en person, en person du bryr dig om mer än dig själv i vissa lägen, som äger större delen av ditt förflutna. Han finns även med i nuet titt som tätt. När man minst anar det dyker han upp. Kommer han äga din framtid också? Kommer han bli den som du jämför alla andra du träffar med? Kommer hans ansikte vara det första du ser när du vaknar, trots att han faktiskt inte ens är där? Kommer han vara allt du kan se? Eller kommer du nånsin kunna få förmågan att släppa honom fri, att släppa dig själv fri? Kommer du nånsin kunna säga till honom att " vet du vad? du är en del av mitt förflutna, jag kan inte förneka det. men jag tänker inte ta med dig till framtiden "? När är det egentligen dags att lossa på repen och inse att varje liten del av ens förflutna inte kan följa med till framtiden? Och när man väl gör det, hur kan man vara säker på att man väljer rätt personer att ta med sig vidare? När jag tänker efter så vet jag svaret på frågan redan. Han kommer vara en del av min framtid. Han kommer finnas där, titt som tätt, precis som nu. Vi kommer bråka, vi kommer bli sams. Precis som nu. För det är vad som gör oss till oss. Det är en del av det där underbara vi har ihop. Vi har ett förflutet, visst. Och vi kanske inte gjorde allting jättebra, vi kanske inte var dom smartaste på jorden. Men det finns en framtid. Det finns tid att rätta till dom där misstagen vi gjort. För om vi har rört till det tillsammans så kan vi också ordna upp det tillsammans. 
För att minnas är en sak. Men att fortsätta hoppas är en annan. Och det är faktiskt hoppet som håller mig vid liv.

En dag kanske vi ses igen. Då kan vi ta upp där vi stannade. Där vi tryckte på paus. Det här är inte ett hej. Det här är inte ett hejdå. Det här är inte heller ett farväl. Det här är ett " vi ses snart igen ". Så länge du minns mig, och vad vi fortfarande har, så finns jag kvar. Jag kommer lämna kvar en bit av mig för din skull tills jag kommer tillbaka. Vi ses snart igen. Det är det enda löftet jag kan ge dig just nu.

Jag vet att det vi gjort är fel. Det är väldigt fel, väldigt otroligt fel. Men just då kändes det så rätt, och det gör det fortfarande. Det är både rätt och fel. Och det är det som gör mig så förvirrad, för jag vet inte vilket det lutar mest åt. Jag vill tro att det är fel, jag vill kunna säga " nej, det går inte ". Jag vill. Men jag kan inte. För du har en konstig förmåga att få mig att gå vilse i dina ögon. Och det får mig att inse att nej, jag kan inte säga att det är fel. För jag behöver dig. Du är luften jag andas. Du är det jag behöver för att överleva dagen. Nej, det vi gjort är inte fel. Det är rätt.

Jag vill inte tänka på framtiden. Jag vill inte ens låta det ordet lämna mina läppar. För det skrämmer mig. Inte själva grejen att tiden kommer ändras. Utan mer rädsla av att förlora dom som står en otroligt nära, sådär kusligt nära. Dig. Det är dig jag är rädd för att förlora. Och jag vet att min framtid inte kommer ha dig med, du kommer vara en del av mitt förflutna. Vilket kommer vara nu. Du är en del av nuet och det är allt jag begär, att stanna hos dig. Jag kan inte tänka på framtiden om jag inte kan vara säker på att du kommer vara en del av den.

Nu förlorar du mig, så som jag förlorade honom för länge sen. Du sa att du förstod hur jag kände när jag berättade det för dig, men jag tror inte att du riktigt förstod. Lite kanske men aldrig riktigt. Du försökte bara visa att du fanns där för mig, att du stod på min sida. Och att du alltid skulle finnas där, no matter what. Och att säga att du gör allt för mig tyder på något som kallas känslor. Jag är inte bra på sånt. Jag är värdelös på sånt. Så jag gör det enda jag kan riktigt bra. Jag springer iväg. Jag rymmer. Jag gömmer mig. Bara för att slippa ge bort mitt hjärta till någon annan och riskera att han har sönder det. Missförstå mig rätt, det är inte dig jag är rädd för, det är mig. Eller nej. Jag är rädd för att jag kanske börjar känna saker om jag stannar. Jag är rädd för känslor. Känslor har bara lett mig till botten. Jag vill springa iväg, jag vill springa så fort jag kan. Men jag kan inte. Det är som om jag är fastbunden med ett osynligt rep, fast hos dig. Det är något som hindrar mig från att gå. Känslor.
Jag visste att jag inte kunde springa ifrån dom för evigt. Jag.. hade bara hoppats på lite längre än såhär. Så nej, du förlorar mig inte här och nu. Du kommer aldrig förlora mig. För även om jag en hemsk dag måste gå, så lämnar jag kvar något hos dig. Du kommer alltid ha en bit av mig för dig själv. Jag insåg det inte föränn nu men.. du har redan snott mitt hjärta ifrån mig. Så det spelar ingen roll hur långt jag springer, för vägen leder alltid tillbaka till din famn.

Jag fryser, jag skakar. Du rör vid mig och jag får tillbaka värmen igen, bara sådär. Jag är rädd och orolig, du ler mot mig och min värld är tillbaka så som den ska vara. Ofarlig, trygg och.. perfekt. Jag tvekar över nånting men plötsligt hör jag dig säga något, och alla mina tvivel är som bortblåsta. Du gör det igen. Och nu är du farligt nära. Snart faller jag, så som jag gjorde då. Men jag är livrädd. Livrädd för att jag redan har snubblat till.
Allt jag vill ha och allt jag ber om är att vi ska fortsätta såhär, fortsätta vad vi än gör nu. Jag vet inte vad vi håller på med och jag tror inte du vet det heller. Men du får mig att känna mig så.. trygg. För om jag faller, om jag snubblar till, så vet jag att du står precis där bredvid mig och tar emot mig direkt. Jag vet att du finns där för mig när jag behöver dig. Allt jag vill ha och allt jag ber om... är dig.

Jag säger saker jag inte borde. Jag gör saker jag aldrig ens borde fundera på att göra. Jag ger blickar som bara du kan förstå vad dom betyder. Jag gillar hur du försvarar mig. Jag gillar hur du tröstar mig. Jag gillar hur du tror på mig och stöttar mig. Jag gillar hur du håller om mig. Jag gillar sättet du ser på mig på. Jag gillar orden du säger till mig. Jag gillar tanken på att du finns där för mig, när ingen annan gör det. Jag borde inte vara såhär. Jag borde inte säga dom där orden. Jag borde inte ge dig dom där blickarna. Jag borde.. gå. Jag borde försvinna. Men jag kan inte. Det känns som om du har bundit fast mig med något osynligt rep och varje gång jag ens försöker gå iväg så drar du mig tillbaka. Som om du vore en magnet och jag nåt metallföremål. Jag borde inte gilla det du gör med mig när jag inte ens vet vad det är. Jag vet bara att jag inte borde, det är inte bra för mig. För det slutar bara med att jag slås i bitar.
Jag har fallit, och det är oförlåtligt.

This was not supposed to happen. But it did, didn't it?

Jag vill inte förlora dig så som jag förlorade mig själv för länge sen.