mirko

Jag vet att jag inte ska sakna dig, men jag gör det. Jag vet att jag inte borde älska dig, men jag gör det. Jag vet att jag inte får jaga dig, men jag fortsätter ändå.
Den här katt&råtta-leken börjar bli uttjatad nu. Flera år, samma lek. Du och jag. Alltid du och jag.
Jag vill inte jaga dig mer, jag har inte orken kvar. I början var det kul men nu? Nu är det för mycket. Alla minnen vi delar, alla ord vi sagt, alla löften. Så vackra. Men sen är det lögnerna, sveken och tårarna. Blanda ihop allt och det blir för mycket.
Men ändå kan jag inte släppa taget. Ändå kan jag inte låta dig låta mig gå. Jag skulle inte klara av att se dig gå rakt ut ur mitt liv. Jag klarar inte ens tanken av det. Vilket bevisar hur mycket du fortfarande betyder för mig.
Jag vet inte vad det är jag vill få sagt med det här. Att jag saknar dig? Att jag behöver dig? Att jag älskar dig? En massa, egentligen. Men jag kan inte få orden att lämna min mun. Jag kan inte få bokstäverna att falla från mina läppar. Jag vet inte riktigt varför men jag tror att jag är rädd. Rädd för att jag berättar för dig och du inte säger att du känner likadant. Ännu mer rädd för att jag berättar och du inte reagerar alls. Rädd för att dina känslor är fel, helt enkelt.
Så, vad ska jag göra? Jag vet inte. Jag vet bara inte.

Om jag tänker efter lite, vilka är då personerna som alltid får mig att må bättre igen? Den första jag tänker på är han, han jag borde glömt. Men det är sant, han gör mig glad. På ett ofrivilligt sätt men det funkar.
Jag borde glömt för längesen. Det är ju dock ganska omöjligt när vi vägrar skiljas åt. Vi håller inte ihop, men vi tänker inte gå skiljda vägar. Komplicerat, destruktivt och så typiskt oss. Lite underbart sådär.
Jag borde glömt dina ord, dina meningar, allt du gjort. Jag borde glömt dina löften, dina ögon, ditt leénde. Allt du är, allt du varit. Jag borde glömt.
Men det är två problem. Det ena är att det inte går. Det andra är att jag inte vill.
Du dyker alltid upp nu och då, oftast på den sämsta tajmingen, och ger mig några fina ord. Du ger mig några minnen tillbaka, jag ger dig några. Några blickar ingen annan kan tyda, några meningar ingen av oss kommer glömma. Det är något som fortfarande är kvar mellan dig och mig, något i luften. Det är där varje gång jag ser dig.
Jag delar helt enkelt för mycket med dig för att släppa dig helt. Jag vill inte vara utan dig. Du är en del av mig men jag vill att du ska vara en del av mitt liv med, en del av min vardag. För annars måste jag ta in dig i min vardag genom att ensam gå igenom en massa minnen. Och efter en stund se dom sväva fram framför mig, som spöken av oss två. Dock leénde, lyckliga små spöken i färg.
Jag vet att det vi delat i flera år nu är något otroligt fint. Och jag vill aldrig vara utan det. Eller dig.
Så egentligen nej, jag borde inte glömma. För du gör mig lycklig. Och jag tror det är dags att vi tar igen lite förlorad tid snart. Du och jag. Så som det var förut.

Jag kan inte avgöra om jag saknar dig, om jag avskyr dig eller om jag fortfarande älskar dig. Lite alla tre, kanske?
Det jag inte heller kan avgöra är om orden du sa till mig hade en djupare mening än vad du fick det att låta som. Försöker du säga mig något? Försöker du förklara något? Jag vet inte. Jag förstod mig aldrig på dig på det sättet. Men jag vet att en del av mig älskar dig fortfarande. Eller älskar den jag trodde du var. Dig, hur som helst. Jag vet att jag saknar dig. Och jag vet att jag under en tid tänkt alldeles för mycket på det vi delat och det som varit. Jag vet, det är inte bra.
Men jag vet också att den här tiden på året brukar du bli min igen. Och jag är inte säker, men jag tror vi är på väg nerför den vägen igen. Den vi trampat sönder i så många år men som jag aldrig tröttnar på.

Att tänka på att du hade någon innan mig, det äcklar mig. Det ger mig kräkreflexer direkt men jag vet att det inte borde det. Jag hade också ett liv före dig. Dock höll jag inte på lika mycket som du med allting.
Att tänka på att orden du ger mig nu, så otroligt vackra, kanske nån annan redan fått innan. Plötsligt är dom inte lika vackra längre.
Att tänka på att dina händer, dina fingrar som snuddar min hals, har rört nån annan innan får mig att vilja spy upp hela min insida.
Att tänka på att det du säger till mig, kanske inte är menat till mig. Kanske sätter du någon annans ansikte på min kropp. Plötsligt har luften gått ur mig helt.
Saker som dessa gör mig svag. Det gör mig sårbar, jag vet. Patetiskt. Jag vägrar låta nån som du såra mig. Men det är exakt det jag gör. Jag borde inte, men jag gör det ändå. Det kväver mig. Det skadar mig. Det bryter ner mig.
Och det är tack vare dig.

Det är fel att sakna dig. Men det är just vad jag gör.
Längtar tillbaka, kan inte låta bli. Jag saknar din röst och allt du är. Du var så fin. Du kommer förbli så fin.
Det knyter sig i magen på mig när jag tänker på att nu inte är som då. Jag mår illa av tanken att du kanske glömt allting. För allt som betyder så mycket för mig, kanske betyder ingenting för dig. Jag vet inte. Vet inte om jag vill veta.
Allt jag vet är att jag saknar dig och jag vill ha dig här. Jag plågar mig själv genom att spela låtarna som gör att minnen börjar dansa runt framför mina ögon. Jag plågar mig genom att se filmer jag såg när du var min. Jag plågar mig genom bilder, ord, platser. Allting plågar mig vid den här tiden på året. Det som plågar mig mest är du. Du plågar mig genom att inte ha kommit tillbaka till mig än. Du plågar mig genom att vara tyst.

När jag mötte honom trodde jag aldrig att jag skulle sakna dig igen. Jag trodde verkligen att du var ett avslutat kapitel. Så uttjatat, så färdigläst, så tömt på mening. Men idag så kom den där dagen.
Dagen då jag ville säga hans namn men sa ditt, dagen då jag hörde din röst bredvid mig hela tiden fast du inte är här. Dagen då jag går igenom varenda minne vi delar så noggrant det går, då jag analyserar varenda sekund. Dagen då jag bara vill slå ditt nummer, höra din röst och ditt skratt och få tillbaka den där känslan. För det spelar ingen roll hur mycket jag älskar honom, han kan inte ge mig känslan som du ger mig. För han är inte du.
Känslan du får att rusa genom min kropp är magisk på ett annat sätt, ett sätt som inte går att beskriva. Mer som ett lyckorus. Och jag har inte fått det på länge. Jag saknar det så extremt.
Nu är det ett år sen du och jag var vi. Men minnena är lika klara för det. Varenda sekund spelas upp på min näthinna, om och om igen.
Kanske gillar jag att plåga mig själv. Kanske saknar jag något. Kanske är jag fortfarande din.