mirko

Jag saknar dom ljusa sommarnätterna. När luften var ljummen och det aldrig blev riktigt mörkt. Jag älskar den tiden på året. Men hur mycket jag än saknar det nu så känns det bara fel. För just en av dom nätterna stannade vi uppe och pratade. Klockan var efter fem när vi äntligen gick och la oss. Jag minns leéndet jag hade på läpparna den kvällen. Eller säger man morgonen? Jag minns i alla fall hur lycklig du gjorde mig. Den där ljusa ljumma sommarnatten i juni. Och vet du vad? Du förstörde allting. Jag kan inte njuta av ljusa härliga sommarnätter längre, tack vare dig. Allt omkring mig får mig att minnas dig. Därför flyr jag. Därför väljer jag nu, utan att tveka, att försvinna härifrån. Jag vill inte minnas längre. Jag vill inte minnas allt smärta du kostat mig. Jag vill inte minnas vad vi hade just nu. Kanske om ett halvår, kanske om sju år vill jag minnas det. Men inte nu. För varje försök vi gav det så sårade du mig alltid i slutet. Jag vill inte minnas hur patetisk du är. Jag vill inte minnas smärtan, för jag är redan för medveten om att den finns kvar.
Jag vet att det gör ont nu, min vän. Men det går över. Det är så alla säger. Men dom har inte en aning om vad du gjort mot mig. Dom har inte den blekaste aning. För all smärta du orsakat mig är mer än vad alla dom fått tillsammans. Jag vet också att smärtan försvinner. Nån gång. Jag vill bara inte vänta. Jag vill bara fly.

Hur kunde du lämna mig ensam kvar här för så lång tid? Då du ringde, bara för att du ville säga hejdå, förstod jag ingenting. Dels för att jag var halvt sovande, dels för att jag inte ville förstå. Och när jag väl började inse att det var hejdå du ville säga så blev allt bara så fel. Alla ord jag försökte få fram lämnade aldrig mina läppar, dom tog stopp där. Alla meningar jag försökte formulera blev bara fel. Så det enda jag fick fram lät som " va? aha.. jaha.. mh. okej.. jaså? va? ". Lyckat, verkligen snyggt gjort. Men trots att jag var halvt borta så minns jag orden du sa till mig. Jag glömmer dig inte. Jag kommer sakna dig. Du betyder massor. Du blir den första jag ringer, om du vill. Jag vill. Jag saknar dig. Kom hem.

" You are "Buried a Lie" by Senses Fail.
You have most likely been cheated on or betrayed in the past. Giving forgiveness and trusting people is hard for you, but you would do anything for the people you care about, you would protect them no matter what. You will get violent if anyone tries to hurt them. You are a wonderful person to have as a friend, but try to keep from getting a short temper or being incredibly stressed. "

Jag var inne på en sida där man kunde testa vilken finsk låt man var. Vilken var min? Wicked game.
" Stay single. Love will just hurt you in the end. You believe in being alone, no soulmate for you, but the offers are tempting. Try to look away... It's hard. But you gotta do what is best in the end. "


What a wicked game to play
To make me feel this way
What a wicked thing to do
To make me dream of you

Jag såg in i dina underbara ögon. Dom glittrade, men inte som förut. Nu glittrade dom på grund av tårarna. Dina kinder var fuktiga, liksom mina. Det här var det värsta jag nånsin varit med om. Du var mitt syre, du var anledningen till att jag fortfarande andades. Och plötsligt slets du ifrån mig. Plötsligt var allt det vackra över. Men dom säger ju, att underbart är kort. Lycka är ännu kortare. Men det är väl bättre att ha upplevt det och förlorat det än att aldrig ha haft det alls, antar jag. Så måste det vara. Det kanske inte varade så länge men det vi hade var underbart. Det var magiskt. Du gjorde mig lycklig. Du var min egen riddare på vit häst. Det går inte att beskriva med ord hur mycket du betyder för mig. Du kommer alltid betyda mest för mig. För även om du inte står tätt intill mig så kommer du alltid följa med mig, vart jag än går. Jag glömmer aldrig dig. Jag glömmer aldrig oss. " Jag.. älskar dig. " viskade jag och gick sen tyst iväg. Du stannade kvar.

Jag vet inte vad jag vill ha. Jag har ingen aning. Men jag planerar inte att ge mig föränn jag letat överallt för att hitta det. Nej, jag vet inte vad jag söker efter. Men jag vägrar ge upp föränn jag får det.

Jag saknar att höra dig viska vackra ord i örat på mig.
Jag saknar att känna dina händer på mina höfter.
Jag saknar att se in i dina glittrande ögon.
Jag saknar dina löften.
Jag saknar att vila ut i din famn.
Jag saknar att veta att du bara är en meter bakom mig.
Jag saknar våra meningslösa konversationer.
Jag saknar dina spontana kramar.
Jag saknar värmen du gav.
Jag saknar allting.
Jag saknar dig.

Här är timmarna av ovisshet
poeternas bensin
här är natten när vi räknar våra stygn
allt gick så fort

Du kan dränka dig i minnen
eller litervis med vin
du kan sjunka ner i sörjan och vända dygn
men allt är gjort

©

Är du lika lycklig nu som du var när du fortfarande hade mig?

Jag behövde inte oroa mig över att stå ensam kvar i slutet. För du fanns ju alltid där.
Jag behövde inte bry mig om vad andra tyckte. För du fanns ju alltid där.
Jag behövde inte sakna dig. För du fanns ju alltid där.
Jag behövde inte oroa mig över att ingen skulle trösta mig. För du fanns ju alltid där.
Jag behövde inte vara orolig över att ingen fanns till hands. För du fanns ju alltid där.
Jag behövde aldrig känna mig ensam under mörka nätter. För du fanns ju alltid där.
Jag behövde aldrig känna mig ensam alls. För du fanns ju alltid där.
Jag stod aldrig helt själv. För du fanns ju alltid där.
Jag behövde inte vara rädd för att ingen skulle förstå. För du fanns ju alltid där.
Jag behövde aldrig klara mig på egen hand. För du fanns ju alltid där.
Jag kunde vara helt trygg i dina armar. För du fanns ju alltid där.
Jag kunde ge dig en enda blick och du förstod mig direkt. För du fanns ju alltid där.
Jag kunde prata utan ord, du förstod mig ändå. För du fanns ju alltid där.
Jag behövde aldrig säga dom där tre orden för du visste det redan så väl. För du fanns ju alltid där.

Vart tog vi vägen?

Dina tindrande ögon, ditt smittande leénde och ditt underbara sätt. Allt med dig var ovanligt.
Du var perfektion.
Och visst, kanske blir det aldrig som då. För det är grejen med ett förflutet, man kan inte gå tillbaka. Hur mycket man än skulle ge för det. Jag skulle utan tvekan spola tillbaka tiden och pausa den för evigt när vi var som bäst. Ingen tvekan. För när jag hade dig, då var jag som bäst. På topp. Jag var lycklig. För första gången, jag var lycklig. Anar du vilken fucking amazing känsla det var? Inga droger i världen kan ge mig vad jag hade med dig. Det var något jag inte kan sätta ord på. Och det behöver jag egentligen inte. Ingen annan skulle egentligen behöva veta. Det räcker med att vi vet, inte sant? Men ibland är det enklare att skriva av sig och sen se sina känslor, svart på vitt, för att försöka förstå sina egna tankar. För att försöka förstå hur man känner. Och vad ens nästa steg kommer bli. Men nej, det blev inte lättare. Jag är fortfarande lika sjukt förvirrad som innan. Och det snurrar, om möjligt, mer frågor i mitt huvud nu än innan. Jag borde sluta tänka helt. Jag borde ha en stoppknapp när det blir för mycket.
Men om det här är slutet, om den finaste drogen i världen, tar slut här så ska du veta en sak. Jag glömmer inte. Jag glömmer dig aldrig. Jag glömmer aldrig orden du sa, det vi gjorde, sättet du rörde mig eller hur du såg på mig. Jag glömmer inget av det. Du kommer förbli perfektion. Men du ska veta att jag är skyldig dig en tjänst för allt du gjorde för mig. För att du hjälpte mig att resa mig igen, för att du hjälpte mig att tro och för att du såg mig. Du såg mig. Kommer någon nånsin att se mig så som du gjorde? Knappast. Kommer någon nånsin röra mig som du? Njae. Kommer någon nånsin kunna ge mig en känsla av att vara hög bara av att vara nära honom? Nix. Kommer någon nånsin förstå mig som du gör? Nej. Ingen kan mäta sig med dig. Jag vet att du inte bara är en dröm, du finns. Du var där lika mycket som jag. Och om det här är slutet så kommer du förbli mitt lyckligaste minne. Dock tror jag inte att det är slutet, det här är bara början.

Rädd. Förskräckt. Förtvivlad. Livrädd. Chockad. Besviken. Illamående.

Allt annat än bra är det i alla fall.

Jag hatar att säga hejdå. Även om det bara är för en kort tid.
Jag hatar att säga " vi ses ". Även om jag vet att vi ses igen så är tiden emellan hemsk.
Jag hatar att säga " jag saknar dig " för då visar jag känslor jag inte är bra på.
Jag hatar att vara ifrån folk jag är van att ha omkring mig. Det gör mig livrädd.
Jag hatar att vara ifrån folk som gör mig trygg. Det gör mig om möjligt mer rädd.
Jag hatar att vara ensam. Tystnad är det hemskaste ljud som finns.
Jag hatar att vara rädd när jag är ifrån dig. Du är den där trygga mittpunkten i mitt liv.
Jag hatar att jag inte klarar av att överleva utan dig. Du är mitt syre och nu kommer jag vara död ett bra tag.

Jag hatar det här.

Alla är bra på nånting. Vad är jag bäst på? Jag springer ifrån problem väldigt bra. Jag gömmer mig bra. Jag försvarar mig bra. Jag spelar teater bra. Jag förtränger känslor bra. Jag är väldigt bra på bitch-blickar. Jag slåss bra. Jag ignorerar allt vad hjärtat säger åt mig på ett väldigt bra sätt. Jag kan ignorera människor bra. Jag kan få höra arga ord och låta dom rinna av mig som en droppe vatten. Jag är omänskligt envis. Jag är för målmedveten.
Jag är bra på sånt man inte ska kunna helt enkelt.

Det är som om jag har ett svart hål inuti mig. Det äter upp mig inifrån. Det slukar allt jag är. Det tar kol på mig. Vad är det för något? Det är saknad. Och det är rädsla. Det är skräck. Det är förvirring. Men mest är det saknad.

Tystnaden skrämmer mig. Det gör den alltid. Jag klarar inte av heltysta miljöer.
Och att inte ha nån i närheten av mig gör mig galen. Jag saknar att sitta i fönstret, med telefonen i högerhanden och le av lycka. Jag saknar att prata med folk som bryr sig mer om mig än vad jag själv gör. Jag saknar att känna mig levande.
När det är tyst och när jag är själv är det som om jag kopplar ur helt, jag stänger av. Som om jag hade en on/off knapp inbyggd. Jag går runt som en osynlig ande och är nästintill död tills han väcker mig till liv igen.
Jag hatar tystnaden. Jag hatar att vara själv. Jag hatar långa mörka nätter. Jag hatar att inte kunna berätta allt för honom. Jag hatar att det är tyst just nu. Jag hatar att jag sitter i fönstet med telefonen i handen och väntar på att den ska ringa och stirrar ut över skogarna.
Jag hatar att jag är en beroendemänniska.