mirko

Jag säger saker jag inte borde. Jag gör saker jag aldrig ens borde fundera på att göra. Jag ger blickar som bara du kan förstå vad dom betyder. Jag gillar hur du försvarar mig. Jag gillar hur du tröstar mig. Jag gillar hur du tror på mig och stöttar mig. Jag gillar hur du håller om mig. Jag gillar sättet du ser på mig på. Jag gillar orden du säger till mig. Jag gillar tanken på att du finns där för mig, när ingen annan gör det. Jag borde inte vara såhär. Jag borde inte säga dom där orden. Jag borde inte ge dig dom där blickarna. Jag borde.. gå. Jag borde försvinna. Men jag kan inte. Det känns som om du har bundit fast mig med något osynligt rep och varje gång jag ens försöker gå iväg så drar du mig tillbaka. Som om du vore en magnet och jag nåt metallföremål. Jag borde inte gilla det du gör med mig när jag inte ens vet vad det är. Jag vet bara att jag inte borde, det är inte bra för mig. För det slutar bara med att jag slås i bitar.
Jag har fallit, och det är oförlåtligt.