mirko

Egentligen, hur mycket av ditt förflutna måste du ge upp för att kunna ta dig hela vägen till framtiden? Hur mycket måste du släppa taget om? Matriella saker, en vän eller två, drömmar i hundratal. Det kommer finnas många saker du inte kan ta med dig hela vägen fram. Men säg att det finns en person, en person du bryr dig om mer än dig själv i vissa lägen, som äger större delen av ditt förflutna. Han finns även med i nuet titt som tätt. När man minst anar det dyker han upp. Kommer han äga din framtid också? Kommer han bli den som du jämför alla andra du träffar med? Kommer hans ansikte vara det första du ser när du vaknar, trots att han faktiskt inte ens är där? Kommer han vara allt du kan se? Eller kommer du nånsin kunna få förmågan att släppa honom fri, att släppa dig själv fri? Kommer du nånsin kunna säga till honom att " vet du vad? du är en del av mitt förflutna, jag kan inte förneka det. men jag tänker inte ta med dig till framtiden "? När är det egentligen dags att lossa på repen och inse att varje liten del av ens förflutna inte kan följa med till framtiden? Och när man väl gör det, hur kan man vara säker på att man väljer rätt personer att ta med sig vidare? När jag tänker efter så vet jag svaret på frågan redan. Han kommer vara en del av min framtid. Han kommer finnas där, titt som tätt, precis som nu. Vi kommer bråka, vi kommer bli sams. Precis som nu. För det är vad som gör oss till oss. Det är en del av det där underbara vi har ihop. Vi har ett förflutet, visst. Och vi kanske inte gjorde allting jättebra, vi kanske inte var dom smartaste på jorden. Men det finns en framtid. Det finns tid att rätta till dom där misstagen vi gjort. För om vi har rört till det tillsammans så kan vi också ordna upp det tillsammans. 
För att minnas är en sak. Men att fortsätta hoppas är en annan. Och det är faktiskt hoppet som håller mig vid liv.