mirko

Nu förlorar du mig, så som jag förlorade honom för länge sen. Du sa att du förstod hur jag kände när jag berättade det för dig, men jag tror inte att du riktigt förstod. Lite kanske men aldrig riktigt. Du försökte bara visa att du fanns där för mig, att du stod på min sida. Och att du alltid skulle finnas där, no matter what. Och att säga att du gör allt för mig tyder på något som kallas känslor. Jag är inte bra på sånt. Jag är värdelös på sånt. Så jag gör det enda jag kan riktigt bra. Jag springer iväg. Jag rymmer. Jag gömmer mig. Bara för att slippa ge bort mitt hjärta till någon annan och riskera att han har sönder det. Missförstå mig rätt, det är inte dig jag är rädd för, det är mig. Eller nej. Jag är rädd för att jag kanske börjar känna saker om jag stannar. Jag är rädd för känslor. Känslor har bara lett mig till botten. Jag vill springa iväg, jag vill springa så fort jag kan. Men jag kan inte. Det är som om jag är fastbunden med ett osynligt rep, fast hos dig. Det är något som hindrar mig från att gå. Känslor.
Jag visste att jag inte kunde springa ifrån dom för evigt. Jag.. hade bara hoppats på lite längre än såhär. Så nej, du förlorar mig inte här och nu. Du kommer aldrig förlora mig. För även om jag en hemsk dag måste gå, så lämnar jag kvar något hos dig. Du kommer alltid ha en bit av mig för dig själv. Jag insåg det inte föränn nu men.. du har redan snott mitt hjärta ifrån mig. Så det spelar ingen roll hur långt jag springer, för vägen leder alltid tillbaka till din famn.