mirko

Jag vill skriva. Men jag kan inte. Min hjärna har lagt av, alla ideér jag en gång hade har försvunnit ut i tomma rymden och jag kan knappt få ihop en enda vettig mening. Min hjärna är som kletig geggamojja just nu och jag gillar't inte. Det var länge sen jag var riktigt kreativ. Jag har kanske förlorat förmågan helt? Eller så minns jag bara inte just nu. Well, bra är det inte i alla fall. Kanske borde jag försöka skriva ihop en historia? Å andra sidan, kanske inte. Antingen kommer jag inte få en enda idé på vad jag kan skriva om eller så tycker jag efteråt att den är kass och låter papperskorgen äta upp den.

Falska människor är hemska. Dom som inte lyssnar gillas inte heller. Och verkligen inte dom som inte ser. När jag säger att jag mår kasst, vem lyssnar? No one. När mina revben plötsligt sticker ut, vem ser? Nix, ingen. Nej, det är något som är fel. Något ligger och gnager inifrån, som ett svart hål inuti mig som är på väg att svälja mig hel. Jag lever på några glas vatten och ipren. Jag stressar runt i skolan. Jag vill hellre jobba men då måste jag först till affären där jag sommarjobbade och fråga efter referenser, vilket jag är aningen rädd för också ( varför ska inte nämnas här ). Jag är rädd för att behöva gå och söka jobb då jag inte har en aning om vad jag ska säga ( " Tja, jodu alltså nu äre såhär att jag inte känner för att plugga längre och öh.. eh.. jag vet att du vill att jag börjar jobba här! Så anställ mig nu och säg bara när jag ska börja så är vi klara sen! " ). Sen att jag sticker mig på mina egna revben kan inte heller vara en jättepositiv sak. Inte heller att jag känner mig sjukt svag och allmänt klen. Vem som helst skulle kunna slänga upp mig på axlarna nu. Jag är förlorad, igen, och vet inte vad jag ska göra. Och den som brukar hjälpa mig har jag inte kvar. Han som alltid fanns där med öppen famn och fina lugnande ord. Han är inte här, jag står själv sen vi skiljdes åt. Och ser hur bra det gick? Revben som sticker ut och ipren till mat. Hm, jag kanske behöver honom va?

Jag är lite för rädd. Lite för livrädd. Jag mår inte toppen och jag trivs inte här. Jag har inte känt mig hemma nånstans. Utom en liten stad. I Finland. Och dit kan jag inte åka nu. Inte än. Inte ensam. Det skrämmer mig att en dag flytta dit. Men det skrämmer mig ännu mer att stanna kvar här.

Skolan började idag. Imorrn och på tisdag är det ' lära känna varandra ' dagar. Jag är skraj. På onsdag börjar lektionerna. Halva dagen biologi och halva dagen traktorkörning. Jag kan knappt backa med moppen utan att köra in i något. Jag är skraj. Resten av schemat minns jag inte, förutom att det var matte på torsdag. Gillas verkligen inte. Jag tror jag hamnade i lite fel klass. Lunchen är inte föränn vid tolv. Man slutar vid tio över fyra. Förutom fredagar, då är det tjugo i två. Och måndagar börjar man egentligen halv elva-elva. Jag är skraj. Jag känner ingen i min nya klass, vilket skrämmer mig. Vaktmästaren skrämde livet ur mig.
Jag; * berättar för och efternamn *
Han; ÄR DET DU?!
Jag; Öh.. höhö? Jaa?
Han; Du vet inte vem jag är?
Jag; Eh.. hehe.. he.. nej?
Han; Jag var gift med din granne förut!
Jag; ... Olle?
Han; Jaa! Shit nu ska vi fightas här alltså!
Jag; Hehe.. he..

Det går bra nu. Njae, egentligen är jag bara livrädd. Livrädd för att den här skolan är värre än den andra. Jag är inte bara livrädd, jag är trött också. Och skraj. Och lite nervös. Men det går över. Nån dag.
Och jag kom också på att jag är inskriven på två skolor och reserv på en tredje. Lyckat.

Vill du veta sanningen så är jag livrädd. Klen, hjälplös och livrädd. Ganska patetiskt egentligen. Men också helt sant. Varför säga att jag mår perfekt när min värld håller på att rasa samman? Precis, det finns ingen mening med att berätta lögn efter lögn. För dom du försöker dölja det för får ändå reda på det förr eller senare. Så nej, jag mår inte toppen. Jag skakar, jag fryser och jag tänker för mycket. Numera är det dock inget ovanligt i min värld att jag är sån. Men det går över. Kanske inte nu, kanske inte om en timme. Men det går över.

Inatt hade jag en rejäl mardröm. Skorna på bilden är Skorna med stort S. Perfektion, allt igenom. Jag hade ett par såna skor. Fem sekunder efter att jag tagit på mig dom förvandlades dom till ett par hemska clownliknande saker. Till ett par såna där ballerinaskor med platå, för dom som vill ha karriär inom cirkusbranchen eller bara vill se allmänt galna ut. Såna hemska skor påminner mig om ankor också, av nån konstig anledning. Anyhow, hemskt var ordet.

Jag var inne på en sida där man kunde testa vilken finsk låt man var. Vilken var min? Wicked game.
" Stay single. Love will just hurt you in the end. You believe in being alone, no soulmate for you, but the offers are tempting. Try to look away... It's hard. But you gotta do what is best in the end. "


What a wicked game to play
To make me feel this way
What a wicked thing to do
To make me dream of you

Jag vet inte vad jag vill ha. Jag har ingen aning. Men jag planerar inte att ge mig föränn jag letat överallt för att hitta det. Nej, jag vet inte vad jag söker efter. Men jag vägrar ge upp föränn jag får det.

Är du lika lycklig nu som du var när du fortfarande hade mig?

Rädd. Förskräckt. Förtvivlad. Livrädd. Chockad. Besviken. Illamående.

Allt annat än bra är det i alla fall.

Note to self; köp slushmaskinen.

Det är lite ironi över det hela. Alltså det faktum att det här året hade jag samma lärare som jag hade en tid när jag gick ettan första gången. Ettan när jag var 7 och nu när jag är 16 alltså. Då var jag liten, med blont hår och lugg och hade honom en tid. Nu har jag dock växt lite men håret är fortfarande blont och det går fortfarande inte att lura honom. Bitterljuvt.

Nio ormar på knappt en vecka. Jag gillar inte ormar. Jag hatar ormar. Jag var modig och sprang för livet, skrikandes. Här kan man snacka tuff. Jag har inget vettigt att skriva. Vädret är kasst. Allting som händer i sommar verkar hända i juli. Utom att jag ska jobba nu på måndag men det är det. Jag skulle hellre jobba tills jag faller ihop än att göra ingenting. Så vad ska jag göra en tråkig dag som denna? Dator, kanske finns det nån sida nånstans som är intressant. TV, se filmer om och om igen. Städa lite, det behövs om något. Och kanske ska jag försöka få ihop ett någorlunda roligt inlägg. Vi får väl se.

Han är patetisk. Han är ett kräk. Han är vidrig. Han är falsk. Han är en idiot. Han är en lögnare. Han är en player. Han äcklar mig. Han kommer förlora det här. Varför bryr jag mig ens? Han är inte värd min tid. Så sant så, men aldrig att jag låter honom komma undan med vad han gjorde. Jag ska förstöra honom. Jag ska slita honom i bitar. Jag ska krossa honom. Och sen går jag.

En enda sista fråga. Var det värt det?
Jag har varit på botten, jag har varit bland molnen och jag har svajat på kanten. Jag har gjort många misstag, jag har gjort saker rätt. Jag har skrattat, jag har skrikit. Jag har klantat mig. Jag har fått folk att skratta åt mig tack vare min ibland väldigt låga IQ. Jag har mött flera härliga personer och vissa inte lika härliga. Jag har gjort saker jag ångrar, jag har gjort saker jag är stolt över. Jag har krympt, jag har växt. Jag har krympt utseéndemässigt, jag har blivit mindre. Men jag har växt personlighetsmässigt.
Men allt som allt var det hela det bästa jag nånsin gjort. Så ja, det var värt det. Om jag kunde skulle jag göra om det om och om och om igen för resten av livet.

Om man ska prata med mig numera så är det vissa ord man måste undvika.
Sommarlov.
Höst.
Skola.
Linje.
Jobb.
Mat.
Stranden.
Körkort.
Övningskörning.
Framtid.
Annars är allt precis som vanligt.