mirko

1.

Det var en gång en flicka. Tretton år gammal, med isblå ögon inramade av för mycket mascara och kajal och med blekt långt hår. Hon var den dom aldrig ville att hon skulle förvandlas till. Hon skulle ju vara den där snälla, gulliga lilla tjejen. Hon som aldrig ställde sig ivägen för någon.

Den flickan mötte också en pojke det året. Han var ett år äldre, inte särskilt mycket smartare än henne för det. Förutom på att spela spel. Där var han mästaren. Hon förlorade varje gång, i varje spel.

Hon lät pojken slita henne i bitar, hon lät honom ta en för stor tugga av hennes personlighet. Hon lät honom såra henne, hon lät honom förstöra henne sakta, hon lät honom skylla allting på henne. Hon lät honom.

Den pojken lämnade henne. Hon stod ensam kvar på trottoarkanten och såg honom gå. Ingen aning om vad hon skulle göra nu, ingen aning om vem som kunde rädda henne. Hon sjönk ner på den blöta asfalten och lät tårar blandas med regnet. Det här var första gången han lämnade henne. Om hon bara hade vetat då hur många fler såna stunder hon hade att vänta sig.



Den flickan var jag.

Om jag bara kunde sätta ord på känslan jag får av dig. Det där ruset, den där klumpen i halsen. Det är något med dig som jag inte kan förklara. Inte för någon, knappt för mig själv. Du är obeskrivbar, helt enkelt. Men ändå försöker jag, om och om igen, att förklara vem du är. Mest för mig själv. För att inse vem du var, vem du är och vem du är på väg att bli. Men för att förstå dig, så måste jag kunna förstå mig. Förstå vad du är för mig, vad känslan är för något och vad vi är för varann.

Det är som att sväva högre än molnen på himlen, samtidigt är det som att störta ner med ansiktet före. Det är som att skratten av lycka aldrig tar slut, samtidigt som tårarna av ångest bara fylls på. Det är som att känna att världen är underbar, samtidigt är det som att känna panik i varje andetag. Det är skratt, det är tårar. Det är glädje, det är rädsla. Det är lycka, det är ångest. Det är underbart, det är plågsamt. Det är som att dansa på fluffiga moln, det är som att trampa på skör vass taggtråd för varje steg man tar. Det är som att världen är en enda regnbåge, det är som att leva i en gråskala. Det är du. Och det är jag. Det är vi.

Känslan är fortfarande lika obegriplig nu, svart på vitt, som innan jag lät fingrarna vandra över tangentbordet. Varför spenderar jag så mycket tid på det här? Du är egentligen förfluten tid, varför lyckas du alltid nästla dig in i nuet ändå? Varför låter jag dig återvända hit? Varför jagar jag inte bort dig, så som jag borde? Så som jag en gång svor att göra, om du nånsin vågade visa dig utanför min dörr igen. Men jag gör det inte. Aldrig att jag gör det. Jag har inte förmågan till det.

Varför vet jag inte, trots allt. Trots all tid jag slösat på dig. När jag tänker efter är det kusligt många minuter jag spenderat på dig. Bara dig.

Så, har jag ett svar nu? Nej. Istället har jag mer frågor nu än när jag började den här texten, som egentligen är helt obegriplig för någon annan. Kanske även för mig, litegrann.

Det surrar i mitt huvud. Några miljoner frågor snurrar runt runt runt, som uppretade getingar. Det surrar. Det irriterar mig. Det gör mig galen. Och för varje fråga, finns det minst fem följdfrågor. Men jag återkommer ändå till en;

Hur blev det egentligen såhär komplicerat?

Vi var så nära varann som det fysiskt gick igår. Regnet smattrade mot fönsterrutan, åskan mullrade. Ingen av oss brydde sig. För vi var så nära varann som det möjligt går. Och ändå saknade jag dig. En röst i mitt huvud skrek " nu är du fast! ", men jag brydde mig inte. Nu vet jag inte vad jag vill. För trots att du sitter tätt bredvid mig känner jag mig så... tom. Hur kan någon som får en att känna sig så hel, så komplett, plötsligt en att känna sig så totalt tom? Jag vet inte vad det är med mig. Men jag vet att du gjorde mig såhär.