mirko

När jag ville prata fanns där alltid någon som orkade lyssna. När jag var orolig fanns där alltid någon som var villig att skydda mig. När jag var rädd fanns där alltid någon som kunde göra mig trygg. När jag föll i bitar fanns där alltid någon som kunde laga mig. När jag jag var ledsen fanns där alltid någon som kunde göra mig glad.
Varje problem jag hade, hade dom en lösning för. Jag saknar det.
Jag känner mig tom. Genomskinlig. Trasig. Förstörd. Som att en bit av mig fattas. Som att nån skulle tagit en stor tugga av mig och ingen kan laga mig.
Jag vet inte vad jag ska göra. Min första tanke var " gå vidare ". Den tanken följdes upp av " flytta ". Men hjälper det? Försvinner känslan av att jag försvinner från platsen? Blir jag hel? Jag vet inte. Jag tror inte det. Kanske. Men inte direkt. Det enda jag vet är att jag inte kan stanna. Men jag är rädd för att gå. Men jag tror att det är det rätta. Jag måste bara.

Jag håller sakta på att bygga upp en mur mellan dig och mig. I början omedvetet men nu går det inte längre att ignorera. Jag gör allt jag kan för att skydda mig själv från dig. Och dina giftiga ord. Jag vill inte höra mer. Jag orkar inte höra mer. Jag har fått nog.
Jag håller på att stänga in mig själv mellan fyra väggar av kall betong. Du kan inte nå mig här. Dina ord kan inte nå mig här. Inget kan nå mig här. Jag är totalt skyddad från dig. Du kan inte skada mig mer nu.
Jag tänker inte låta dig riva ner mina murar. Jag tänker inte låta dig krossa dom som du gjorde då jag mötte dig. Du lovade mig allt. Allt och så mycket mer. Du lovade mig allt jag redan hade fast dubbelt så bra. Du lovade mig trygghet.
Du svek mig.
Du gav mig ingen trygghet. Du gav mig inget av det jag ville ha. Du raserade mina drömmar. Du raserade min värld. Du förstörde mig.
Du ska aldrig få komma nära mig igen. Du ska aldrig få chansen igen.
Jag ska stanna här en evighet. Eller i alla fall tills jag lagat mig själv. Tills jag limmat ihop alla skärvor av mig som fallit till marken. Man kommer se sprickorna. Man kommer se vart det kan brista. Men det gör ingenting.
För jag kommer se hel ut. På håll.