mirko

 
Du är en sån person som finner någon konstig njutning i att skada mig.
När jag skriker är du plötsligt döv, när jag håller på att falla ihop är du plötsligt blind och när mina tårar faller ner på din hud så har du plötsligt tappat känseln. Men när jag säger " vad tycker du? " eller " jag älskar dig ", då är du plötsligt normal igen.
Så berätta för mig, vilket är det du njuter av? Mina tårar? Mina skrik? När du ser mig sakta falla i bitar? Vilket är det du gillar?
För jag mår bara skit av det. Och jag känner hur mina nyckelben börjar sticka ut, liksom alla andra ben i min kropp. Jag känner hur styrkan försvinner, jag känner hur nära jag är att bryta ihop. Allt jag känner just nu är smärta. Smärta som du gett mig.

Med honom var det så annorlunda mot hur det är med dig. Då var det - BAM, BAM, BAM - smäll på smäll. Han kanske bara ville se hur mycket jag kunde ta, vad vet jag? Jag vet dock att jag tog emot allt och sen sa efteråt " jag älskar dig ändå ". Det kanske var det han ville. Att jag inte skulle säga dom orden, så han skulle han en ny anledning att såra mig. Jag vet inte.
Han gjorde saker som skrämde mig. Spår av honom kommer alltid finnas kvar i mig. Jag minns allting, aldrig att han skulle låta mig glömma. Det var tårar, skrik, ångest. Panik, gräl, otrohet, mer tårar, rädsla, oro. Allt han visste att jag var emot, det gjorde han mot mig. Han ville väl se min reaktion, antar jag. Grejen är, jag hade knappt någon. Jag grät lite, var ledsen en stund och sen skakade jag av mig det. Förträngde det. Det måste retat honom. Att jag kan säga att jag är " så emot " en sak men sen inte göra något när det händer mig. Han trampade på mina gränser och han visste det så väl. Problemet var ju att ju mer han trampade, desto otydligare blev gränserna jag satt för att skydda mig själv. Han suddade ut dom. Jag hade inga riktlinjer kvar. Så, jag följde hjärtat. Dum grej enligt vissa, nödvändigt enligt mig. Jag förlät han, om och om och om igen. För, när du är tretton och en kille säger " jag älskar dig ", då kommer du tro honom. För du har inte insett faran du sätter dig själv i än. Du har inte insett vilken risk du tar att bli sårad.
Men den risken, det är värt det. Det är värt att chansa.

Men med dig? Jag vet ärligt talat inte längre. Jag vet inte vad som händer, vart vi står, vad vi är. Jag vet ingenting. Och du hjälper mig inte. Du försöker inte ens hjälpa mig reda ut all frågetecken i luften runt omkring mig. För " du har inte tid ". Eller " du orkar inte ". Men vet du vad? Det finns mycket jag inte haft tid med. Det finns mycket jag inte orkat göra. Men jag gjorde det ändå. För du bad mig. Men du? Du ger mig inte ens en chans. Och det sårar mig. Sårar mig mer än något annat. Han kanske var en otrogen idiot men han hade åtminstonde tid till att leka med mig också. Han lekte med flera men han hade tid. Du säger att du bara ser mig, men inte ens det är en anledning som är bra nog för dig att ha tid för mig.
Liksom han trampar du på mina gränser. Precis när jag målat upp dom igen, då kom du. Du kom och ställde dig precis på linjen där gränsen går och suddade ut den, bit för bit. En bra början om man vill ha mig under kontroll.
Mitt hjärta säger " han är ärlig ". Det säger att det blir snart bra, att jag kommer få uppleva hans underbara sida snart. Snart är han den som jag tror att han är. Men när är snart? Jag har undrat det länge nu.
Min instinkt säger " spring för livet ", liksom så många människor sagt åt mig. Dom flesta, faktiskt. " Han är inte värd dig, du behöver inte honom, du klarar dig ändå, jag finns här för dig, det finns bättre " och några hundra anledningar till. Men dom har visst glömt två, ganska irriterande, egenskaper hos mig.
Den ena är att jag är extremt envis, jag ger mig inte föränn jag fått det jag ska ha. Vilket i det här fallet är dig. Jag har förstört mig själv flera gånger för att få det jag vill ha. Och jag har en känsla av att jag kommer göra det även nu.
Den andra egenskapen är att jag är väldigt trotsig. Om någon säger " gör det ", så gör jag tvärtemot. Så nu när folk säger " lämna honom, han är inte bra för dig " så stannar jag kvar, bara för att bevisa att jag kan överleva honom. Jag är stark nog.
Väldigt irriterande saker men ja, det är så jag funkar.
Men en del av mig tycker att du borde göra så som han gjorde, såra mig bara. Gör det. Jag kommer bli ledsen, men jag klarar mig. Jag kommer gråta, men tårar torkar. Jag kommer vara upprörd och skrika, men till sist tappar även jag rösten. Jag kommer känna att världen rasat samman, men någon kommer hjälpa mig bygga upp den från grunden. Så såra mig, jag fixar det. Jag har blivit sårad förr. För vad är det egentligen som du tycker är så underbart, med att dra ut på att såra mig? Försöker du krossa mig långsamt?
En större del av mig vill dock tro på dig. Den vill tro att du är ärlig, att du är sann. Att varje fint ord är sanning. Men jag behöver bevis. Det vet du lika väl som jag.
Så välj nu. Ta tag i mig och håll mig hårt eller så släpper du ditt lösa grepp helt.
För jag börjar undra vem du är ibland.

Ibland funkar det inte med ett ex för att han inte var det som din nuvarande är.
Ibland funkar det inte med din nuvarande just för att han inte är ditt ex.
Och ibland så lyssnar man på tystnaden för mycket.

Den här tiden förra året hittade vi tillbaka. Jag till dig. Du till mig. Till varandra. Du hittade mig igen. Du hade inte glömt. Det var underbart. Det var fint. Det var underbart fint. Jag saknar det litegrann.
Dina ord, dina meningar. Dig. Det var liksom.. så enkelt. Kanske för att jag är van vid hur du är. Jag vet att du tröttnar, och jag vet att du lämnar mig för någon då. Jag vet att du är brutalt ärlig. Men jag vet också att du kommer tillbaka till mig. Av någon anledning, som du alltid vägrar berätta, så återvänder du till mig. Därför funderar jag nu på när du kommer hit igen. När du kommer med vackra löften och underbara ord. Det var ett tag sen nu. Så jag har den där känslan av att snart ringer min telefon den där alldeles speciella signalen.

Jag saknar dig. Jag är inte säker på varför samtidigt som jag är det. Jag antar att det är så att jag vet varför jag saknar dig, men att jag inte vill sakna dig. För vi två, vi är ju över. Historia. Förfluten tid. Det vi hade, var underbart. Magiskt. Ibland destruktivt men ibland härligt. Dock aldrig riktigt perfekt. Men nu, såhär efteråt, börjar jag tänka mer och mer. Hur kul är det egentligen när precis allting är perfekt? Inte särskilt. Kanske borde jag ha gett dig en chans till. Kanske borde jag ha insett att vi hade något fint ihop. Kanske borde jag ha sett dina små försök att vinna tillbaka mig. Och jag har insett. Och jag har sett. Men jag vet att det är slut.
Men det ändrar inte det faktum att ja, jag saknar dig. Din röst, ditt skratt. Dig.
När jag gick trodde jag inte det skulle bli så. Jag trodde det skulle bli hur enkelt som helst att bara säga " det går inte längre " och sen gå vidare. Så fel jag hade.
Jag önskar jag kunde förklara för dig hur jag egentligen känner. För dig, för det som var mellan oss. För allting. Men det är svårt. Jag har försökt, men du lyssnar inte. Du vill väl inte höra några ursäkter. Och jag förstår det.
Men jag tänkte inte ge dig några billiga ursäkter. Inga " det gick bara inte ". Jag vill prata. Så som vi gjorde då. Då, när vi var vi. Jag saknar det. Dom där stunderna då vi kunde bara prata om djupare saker men samtidigt förstå varandra helt. Det var fint.
Jag vet att det jag gjorde var fel. Jag borde gett dig en bättre förklaring än den du fick. Jag borde ha berättat allting, jag borde berättat hur mycket du ändå betyder för mig. Jag vet att min ursäkt är sen, men jag saknar dig. Jag minns att jag sa till dig den där dan, " du är min bästa vän och jag vill inte förlora dig ". Det var sant. Du är det. Jag vill inte förlora dig.
Den där dagen var hemsk. Jag är ledsen för det. Förlåt mig.
Men jag ber dig nu, lyssna på mig. Prata med mig. Så som vi gjorde då. För du är fortfarande en av mina bästa vänner, du är fortfarande en av få jag litar på. Du är ju du. Liksom, det är vi. Jag ber dig, låt det bli som innan. Sådär lätt, roligt och.. ja, sådär som vi var. För det var fint. Du förstod, du lyssnade.
Och du sa att du alltid skulle älska mig, liksom jag sa det till dig. Du sa att du skulle vänta tills du får mig. Du skulle vänta tills jag blev din. Tills dess skulle du finnas här. För mig.
Så min fråga är, vart är du nu?

Det som kom emellan oss var han, han jag lämnade dig för.
Och jag vill bara att du ska veta några få saker;

Du är underbar. Du är otroligt fin. Din röst är något av de få saker som lugnar ner mig. Du fanns alltid där. Du lyssnade. Du förstod. Du fick mig att le. Du fick mig att skratta. Du gjorde mig trygg. Du var min.

Jag saknar dig. Och jag kommer alltid älska dig. För den du är för mig.

Det gör ont. En svidande smärta i bröstet, det bränner bakom ögonlocken. Jag börjar darra. Mina händer skakar. Det bränns, det svider, det värker. Allt gör ont. Varje steg, varje andetag, varje blinkning. Allt gör ont nu.
Det svider ännu mer när jag hör ännu en lögn falla från dina läppar. Det gör ännu ondare när du säger " jag lovar " för då vet jag säkert att det inte blir så. Det gör ont, vad är det du inte förstår? Du skadar mig. Du gör illa mig. När du höjer rösten blir jag rädd. När du viskar svider det i varenda cell i min kropp. När du säger saker som " jag lovar att det blir så " eller " ja, jag ska " så vill jag bara skrika rakt ut. För då ljuger du igen.
Det gör ont. När ska du inse det?

För några år sen var han den största delen av mitt liv. Han var solen i mitt universum, mittpunkten av allting. Han var den som allt kretsade kring. Trots allt han gjorde, trots allt han sa. Han var ju liksom.. han. Det spelade ingen roll vad han gjorde, jag skulle inte lämna honom. Jag skulle bevisa det för alla. För alla som sa att jag inte skulle överleva honom. Han förstörde mig, han slet sönder mig. Han krossade mig helt. Men jag stannade. Jag kunde inte gå ifrån honom. Jag försökte, varje dag. Jag försökte minnas varför jag tvingade mig själv att stanna kvar. Jag försökte förstå varför jag var så destruktiv. När jag insåg svaret så svartnade allt för en stund.
Jag skulle aldrig kunna lämna honom. Jag skulle aldrig få chansen att gå. Jag var fast. Det var som om en osynlig kedja höll kvar mig hos honom, släpade mig efter honom. Och jag var idioten som slet åt motsatt håll, trots att jag visste att det var lönlöst. Jag ville bort, jag ville bli fri. Jag antar att det bara är sån jag är. En sån där som hatar när någon försöker äga mig. Så jag försökte. Jag försökte bli fri från dig. Lönlöst.
Det visste jag också, men ändå försökte jag så mycket jag kunde. Jag ville bara bort.
Jag visste också varför det var omöjligt, varför jag inte kunde få bli fri. Du hade något som var mitt. Du hade tagit något som tillhör mig. Du hade tagit mitt hjärta. För flera år sen.
Jag gav dig en bit av det, du tog hela. Lite räckte aldrig för dig, du ville ha allt. Och jag räckte heller aldrig till, du ville ha fler. Det är väl sån du är.
Men om man ska sammanfatta våra år ihop så blir det något såhär;
Skrik. " Vad gör jag fel? ". Glädje. Tårar. Fina meningar. Panik. Ångest. " Varför räcker inte jag? ". Gräl. Lycka. Ljudet av ett hjärta som går i kras. Skratt. Löften. Rädsla. Vackra ord. Kärlek.

Det vi hade, eller har, är något unikt. Jag vill säga att det är kärlek men det är det inte. Det är.. ja, vad är det? En blandning av kärlek, vänskap, " jag vill ha " och förvirring.
Men vi är över. Kanske inte som vänner, men som kärlek. Du var min första kärlek.

Jag trodde att den första kärleken är värst, det är då man får känna för första gången hur det är att såras av någon man älskar så innerligt mycket. Men jag hade fel.


Jag trodde aldrig jag skulle längta tillbaka.

Jag har insett att hav av tårar dämpar hungerkänslorna väldigt fort.