mirko

Det finns stunder då jag saknar dig. Stunder då tankarna kommer för nära.
Vad hade hänt om vi hade gjort det annorlunda?
Vart hade vi varit nu? Hade jag bott hos dig, så som jag ville? Hade känslorna stannat kvar? Hade ' för alltid ' haft någon betydelse alls?
Hade jag varit med dig, så som du sa var meningen? Det var ju ödet, sa du. Jag var din. Du var min. Det var i alla fall det du fick mig att tro.
Hade vi klarat det? Hade vi lyckats hålla fast vid varandra, trots allt som gick snett? Hade vi verkligen orkat det?
Hade vi känt det där lyckoruset varje dag, så som i början? Innan alla gräl, innan alla tårar. Innan alla skrik, innan alla hemska känslor, innan brustna löften. Innan alla ångestfyllda nätter och innan alla ' förlåt mig ' - sms.
Vad hade hänt om du inte hade lämnat mig för henne? Hon som var allt jag inte var, men som du vägrade förklara djupare. Helt enkelt, hon var det jag inte var. Och jag kunde aldrig bli hon.

Det finns stunder då jag tänker på dig. Då jag undrar hur du mår eller vad du gör. Stunder då jag saknar din röst. För den var ändå en trygghet för mig. När allt gick fel så sökte jag trygghet i din röst. Och fann den varje gång.
Det finns stunder då jag undrar hur mycket sanning det fanns i allt du sa. Om det fanns nån? Jag vet inte. Jag vet verkligen inte. För du är den mest komplicerade människa jag mött. Så otroligt omöjlig, ett hopplöst fall. Så elak, så bitter, så rakt på sak. Så brutalt ärlig, så omedveten om någon annans känslor, så egoistisk. Så plågsam. Extremt smärtsam.
Men det ändrar inte faktumet att du faktiskt var min första kärlek.
Och att jag faktiskt erkänner det här, svart på vitt, är smärtsamt. För det gör det hela mer verkligt, mer tydligt. Man skäms nästan litegrann. Alla tecken fanns där, alla andra såg dom. Alla utom jag. Jag vägrade att se. Jag kan inte ens räkna hur många gånger folk har sagt till mig " men gumman, lämna honom nu, han är inte bra för dig ". För många, antar jag. Lyssnade jag? Aldrig. Istället skickade jag iväg ett sms till dig bara för att berätta hur gullig du var. Lite trotsunge, kanske.
Så fort nån försökte förklara för mig vilket as du faktiskt var så stängde jag av, jag ville inte höra det där. Jag ville inte att nån skulle skrika sanningen i mina öron. Jag gillade att leva bland molnen. Även om det bara var tillfälligt. Jag visste att så fort jag nådde molnen så väntade ett enormt magplask sen. Men jag älskade känslan av att sväva högt. Det blev som en drog.
Men när dom sen vägrade att sluta försöka, då gick det sämre. Dom fortsatte påpeka hur hemsk du var. Då försvarade jag dig. Jag sa att du inte alls var sån, du var den finaste jag mött. Jag skäms över det. Att jag vägrade se den du är. Det är pinsamt, ja. Smärtsamt? Ohja. Men var det värt det?
I slutändan så ja, det var det. Ibland ångrar jag att jag ens sa hej till dig, ibland ångrar jag ingenting.
Men faktum kvarstår att du gjort mig till mig.  
Du lärde mig älska någon. Du lärde mig känslor. Du lärde mig hur man hanterar ångestnätter. Du lärde mig också att överleva känslan att något äter upp en inifrån. Som frätande syra som förstör dig bit för bit. Du gjorde mig starkare. För varje gång du slog sönder mig så fick jag laga mig själv, vilket har gjort att jag insett hur mycket jag är kapabel till. Att jag klarar mig ändå.
Men vet du om hur mycket du lärt mig eller att du hjälpt göra mig till mig? Nej. Du vet ingenting, för du bryr dig inte. Men det är okej. Nu är det okej. För vet du vad? Jag är över det här nu.
Jag är över dig.

Jag såg säkert ut som ett fyllo där jag vacklade fram. Snubblade från sida till sida, var nära att ramla ihop. Svimfärdig. När blev världen så suddig? Stannade upp, lutade mig mot närmsta hållbara föremål. Försökte få världen att stanna. Svag. Känns som benen ska gå av. Kanske för att jag levt på vatten och värktabletter för länge? Mja, kanske. Men jag är inte hungrig, bara svag. Och lite yr. Jag snubblar vidare. För många tankar. Varför försvinner dom inte? Dom brukar försvinna när man går tillräckligt länge. Kan inte världen stanna upp nu?