mirko

Jag tänkte mig inte för. Jag bara gick. Och det var något av det sämsta jag kunde göra. Men jag tänkte inte.
Jag gick till platsen där vi möttes första gången, och jag tänkte inte på det. Inte föränn jag var på väg därifrån. 
Först då förstod jag varför det där svarta hålet inuti mig växte sig större. Minnen. Det blir större av minnena av dig. Flashbacks från när jag en gång inte gick själv därifrån, när jag hade dig bredvid. Jag kunde se dig framför mig. Men jag vet att det inte var du. Det vara bara spöket av dig jag såg.
Men samma hår, samma leénde, samma ögon. Det var du. Det enda problemet var bara att jag inte kunde röra dig. Om jag närmade mig dig så försvann du.
Jag lovade mig själv att inte gå dit igen efter allt som blev. Jag lovade att aldrig sätta foten där. Nu gjorde jag det. Jag gick bara rakt fram, utan att ägna dig en tanke. Men när jag var på väg därifrån så stack något till i mig. Jag såg mig omkring och insåg vart jag var. Fel plats. Fel tid. Jag är helt enkelt inte stark nog att återvända. Eller jo, återvända är jag stark nog att göra. Men att återvända och sen gå igen, det funkar inte. Det gör ont. Och jag hatar att du gjorde såhär mot mig. Jag hatar att du la nån slags förbannelse över mig. Och jag hatar att jag inte kan bryta mig fri. Jag hatar att du har all makt och jag är hjälplös. Jag hatar det.
När jag gick därifrån med tveksamma och osäkra steg forsade alla känslorna över mig på en gång. Som en stor tsunami och jag sjönk. Nånstans där sjönk jag, fast ingen såg. Ingen såg någonting.
Utom jag. Jag hade miljoner minnen som spelades upp framför mina ögon. Men bara jag såg.
Jag såg allting. Samtidigt som tusentals känslor slukade mig hel. Ångest, panik, glädje, rädsla, lycka, sorg, ånger, bitter, skräck. Allt och så mycket mer.
Jag försökte att ignorera vad platsen betydde för mig när jag gick därifrån. Jag försökte att inte tänka på fina minnen som utspelats sig där. Jag försökte att låta bli alla tankar som kunde leda tillbaka till dig. Jag försökte låta bli att tänka alls.
Och sen gick jag snabbt därifrån och spelade omedvetet våran låt på iPoden.