mirko

Du ler, du skrattar, du håller om mig. Jag är trygg. Men samtidigt så rädd. Livrädd. Livrädd för att du kanske går igen. Du får inte gå. Så jag kramar din hand lite hårdare, ser dig i ögonen och hoppas att du förstår. Du ler. Du böjer dig fram och viskar " jag vet vad du menar ", som om du läst mina tankar. Jag ler tillbaka. Ett svagt men hoppfullt leénde. Kanske är det här början på något bättre? Du håller mig närmre dig och jag lutar huvudet mot dig. Du doftar trygghet.
Du gör mig lugn igen. När allt annat är fullt av kaos och panik gör du mig lugn. Du är botemedlet när världen är hemsk.
Jag kryper närmare dig, vill aldrig härifrån. Jag känner din doft, jag hör dina hjärtslag. Jag känner dina andetag mot mig. Det är såhär det ska vara. Du och jag. Omvärlden finns inte då.
Plötsligt är du borta. Bara borta. Jag springer runt och letar men du finns ingenstans. Paniken stiger. Var är du? Var är du? Var är du? Jag springer runt som en galning och letar efter dig. Och där står du. Du ler inte längre. " Det går nog inte ändå " mumlar du. " Vadå? ", viskar jag. " Vad är det som inte går? ". Du ler ett svagt leénde. " Du och jag. " Sen går du. Jag försöker springa efter men benen bär inte. Jag försöker skrika och ropa men rösten är försvunnen. Jag gråter och känner hur paniken fyller mig igen. Snälla, gör det inte. Snälla, lämna mig inte här. Snälla, du sa ju att du aldrig skulle gå. Du lovade mig.

Jag skriker. Jag sätter mig upp och skriker. Jag ser mig omkring i panik. Jag är hemma. Det var bara en dröm. En vacker dröm. Men ändå så totalt hemsk. Allting snurrar. Varför gjorde du så mot mig? Ska jag leva såhär för alltid nu?
Jag vet att jag inte kan få tillbaka dig genom drömmar. För när jag vaknar är du aldrig kvar. Fast om drömmarna är det enda sättet jag kan komma nära dig på igen, så okej.