mirko

Jag önskar jag kunde säga att det bara är en fas vi fastnat i. Att vi bara är fast ett tag till, att det går över. Att det löser sig. Men jag gör det inte. För jag kan inte.
Det här är ingen fas. Det här är verkligheten. Kall, hård verklighet.
Vill du höra hur jag ser på det? Vill du höra sanningen, även om den är brutal ibland? Du säger nej. Du vill inte höra. Du vill bara gå vidare. Som om det här faktiskt inte händer. Men sanningen är, det gör det. Det händer. Och det händer just precis nu. Du kan inte springa ifrån det, tro mig. Jag har försökt tillräckligt många gånger. Det kommer bara sluta med att du är utmattad av att fly ifrån dig själv. Och sen för svag för att resa dig när du väl faller. För falla, det kommer du. Du kommer falla. Snart.
Om du fick välja, att leva i en lögn eller bli sårad när du hör sanningen, vad skulle du välja? Jag skulle ta nummer två, ingen tvekan. Men du? Vad skulle du välja? Är det inte bättre att du blir sårad och sen går vidare när du höra sanningen, än att du blir lycklig på en lögn?
Jag är fast i något som varit. Något som inte är desamma längre. Jag är fast flera år tillbaka i tiden, och jag har varit det sen jag vet inte när. En del av mig vill bort, fly härifrån. En annan del av mig trivs här. Trots allt så är det förflutna ändå något som är tryggt. Det har hänt, du vet vad du gjort. Det är trygghet. Jag skulle gärna stanna här.
Men du? Du försöker få mig att släppa taget helt. Du försöker radera alla minnen åt mig. För du vill inte att jag minns. Du vill att allt jag gör ska handla om dig. Du vill vara solen i mitt universum. Även om du vet att det är nästan omöjligt. Du försöker ändå. Du är ganska lik mig, trots allt. Envisa, jobbiga typen. Den som inte ger upp bara för ett nej. Kanske är du min själsfrände ändå.
Men du kan inte ta mig härifrån. En del av mig kommer alltid vara fast i det förflutna, även om du kämpar emot det. För det är något, jag vet inte vad, jag har lämnat ouppklarat där. Det är något jag aldrig avslutade. Det är något jag lämnade orört. Något är det. Jag tror jag vet vad.
Jag vet att du inte vill veta det. Men du kan inte undvika sanningen för alltid.