mirko

Att se hennes ögonlock bli tyngre och tyngre. Se hur hennes andning blir mer fel för varje sekund. Känna hur hon blir kallare ju mer tiden går. Kall. Kallare. Kallare. Värmen bara försvinner ur hennes kropp. Mer och mer. Jag ser hur hon kämpar, jag ser hur hon försöker hålla sig kvar. Hålla kvar vid det sista av livet. Hon är inte redo att släppa taget än. Inte jag heller. Hon är en fighter. Det har hon alltid varit. Och jag kan inte låta bli att känna mig stolt över henne. Och ett sting av hopp. Men mest av allt, känner jag panik. Hon bara ligger där, hjälplös. Och jag är lika maktlös som hon. Jag kan inte hjälpa henne, jag kan inte hindra det. Men att samtidigt se henne kämpa emot så gör att det bara gör mer ont i mig. För jag kan inte kämpa med henne. Jag kan bara se på. Hon glider mig ur händerna. Hon kämpar för att hålla kvar det sista hon har av livet. Hon vill inte gå än. Tårarna stiger i mina ögon, paniken stiger likaså. Jag vill inte heller att hon ger upp nu. Jag vill inte att hon går. Men samtidigt vet jag att kämpa emot, är ganska omöjligt just nu. Jag vet hur det här kommer sluta. Jag vet att en av oss kommer gå. Jag vet vem det blir. Men jag vill inte tänka på det. Även om sanningen är rakt framför mig.
Hennes ögon ser annorlunda ut nu. Dom är blanka. Större. Trötta. Och något obegripligt jag inte kan tyda. Lite rädsla, lite ' jag ger inte upp ', lite skräck, lite panik. En blandning. Av alla känslor jag aldrig gillat. Nu gillar jag dom ännu mindre.
Hennes ögonlock är tyngre. Nu öppnar hon dom inte mer. Hon är kall, iskall. Andningen blir svagare och jag känner hur hon försvinner ifrån mig. Hon är borta nu. Det hon var har försvunnit. Hon vaknar inte igen. Jag känner hur ångesten och paniken vaknar till liv igen. Hon har försvunnit ifrån mig.


Hon har gett upp. Men inte frivilligt. Jag saknar henne redan. 
Men hon är inte här längre. Och jag kan inget göra.