mirko

9.

Han gav mig en lång varm kram och en puss på kinden sen skyndade han vidare. Jobba jobba jobba. Jag hade gnällt över att det kändes som om det var allt han gjorde. Men egentligen visste jag mycket väl att det var en lögn. Han gjorde så mycket mer. Förresten, vad skulle han göra utan jobbet? Vad skulle jag göra om han inte jobbade? Med andra ord, vad skulle vi göra? Jag hade inget jobb. Inte än.
Hela dagarna gick jag runt i våran trea och gjorde ingenting. Ibland stannade jag i soffan med Romeo tätt intill, ibland städade jag hela lägenheten kliniskt ren. Men idag var en sån dag då jag inte orkade stanna inomhus. Det var början på juni, solen sken och värmen var på väg med stormsteg. Termometern visade 21 grader. Himlen var täckt av fluffiga vita moln. Jag stod ute på balkongen och såg ner mot havet, det glittrande blågröna havet. När han hade påpekat att vi behövde en större lägenhet hade jag protesterat, jag gillade min lilla etta. " Den ligger perfekt ", hade jag sagt och plutat med läpparna. Då hade han lovat mig att vi absolut inte skulle lämna området, bara skaffa en större lägenhet. Jag hade tvekat. Flera dagar hade jag tvekat innan jag gick med på det.
Jag gick ut i hallen, drog långsamt på conversen och ropade på Romeo.
Vi gick längs stranden, han med en glatt viftande svans och jag med tusen tankar i huvudet. Jag tröttnade och satte mig ner i sanden medans han sprang omkring. Hur kunde han bli så glad av att bara gå ut?
Jag satt och såg ut över havet. Tankarna letade sig bort, långt bort. Jag ville resa bort. Bara försvinna ett tag.
" Ser du något intressant?", hördes en röst till vänster om mig. Jag stelnade till, varenda muskel var på helspänn. Du skämtar.
Jag vände på huvudet och mötte dina ögon. Nej, inget skämt. Det var du, livs levande. Du sjönk ner i sanden bredvid mig. Du log inte, inte ens ett flin. Det här var ovanligt.
" Vad är det med dig? ", frågade jag förvirrat när du suttit tyst och stirrat ut över havet flera minuter. Du vände blicken mot mig och viskade " Varför gjorde du så? ". Jag stirrande förvånat på dig. " Gjorde vad? ". Du skrattade. Ett nervöst, ironiskt skratt. " Vad du gjorde? Tja, får se nu.. Du stod i en vit klänning bredvid en kille i en kyrka. Jag har aldrig sett dig så vacker. Och det som dödar mig är att killen.. inte var jag ". Jag såg ner i sanden. Det blev tyst, pinsamt tyst. Du verkade inte heller gilla det så du viskade " Du vet att du alltid kommer vara min ". Jag vände blicken mot dig. Förvirrad, förvånad och förbannad. Din? Vadå din?, ville jag skrika. Men jag kunde inte. För jag visste att du hade rätt.
" Vad menar du? ", muttrade jag. Du log svagt. " Du minns lika väl som jag ".
Det kändes som om du precis huggit mig i bröstet. Det stack till i mig och jag svalde. Jag mindes. Och när jag tänkte efter lite mer mindes jag också vad för dag det var idag.
" Var det.. ", började jag hest. Du nickade. " Det var idag, för sex och ett halvt år sen ", viskade du. Jag skakade på huvudet och log svagt. " Jag kan inte fatta att vi var så idiotiska.. ". Du log svagt men din röst var allvarlig. " Jag tror inte vi var det. Det var fint. Vackert. Betydelsefullt. Det var vi, liksom. Det var så typiskt oss att göra något sånt. Minns du hur många impulsgrejer vi gjort? ". Jag skrattade. " OM jag gör! ". Din blick var fäst på en punkt ute på vattnet men din röst var allvarlig. " Vi var inte idiotiska. Jag tror.. jag tror vi båda visste att det här var något som aldrig skulle få ett slut ".
Där högg det till inuti mig igen. Jag hatade när du gjorde sådär. När du sa saker, så otroligt klockrena, men fick det att låta som ingenting. Jag hatade när du hade rätt.
" Kanske. På det sättet finns du alltid med mig ", mumlade jag. Du nickade. " Jag kommer alltid finnas med dig, inte bara så. Försvinner du så följer jag efter ".
Jag stirrade chockat på dig. Det var första gången du sa något sånt. Kanske var det för att du ville ta vårat spel till nya nivåer, kanske var det för att du insett att du var på väg att förlora mig.
" Du har kvar den, väl? ", frågade du och avbröt mina tankar. Jag nickade. Försiktigt drog du undan håret ur min nacke och drog med fingerspetsarna längs mönstret. Bokstäverna. Siffrorna. Jag rös till. Jag visste så väl att dom fanns där, inprintat på mig. Bläck som inte går att sudda ut. Där stod ditt namn, där stod datumet vi först träffats på.
Jag mindes den dagen så väl. Jag hade varit ute med en tjejkompis på en bar. Vi hade fått i oss för mycket, av vad minns jag fortfarande inte. Men när vi dansat runt på stan den natten hade jag krockat med dig. Och du hade gett mig det mest otroliga leénde någonsin. Det var där det hade börjat. Våran saga utan slut.
Jag drog ner kanten på din t-shirt och lät fingerspetsarna följa mönstret du hade i nacken. Där stod det, så tydligt för vem som helst att se. Mitt namn. Och samma datum. För alltid.