mirko

8.

Ett år senare. Ett år visare. Ett år äldre.
Jag hade absolut inte glömt dig, långt ifrån. Jag skulle aldrig kunna glömma dig, inte helt. Men du fanns inte med i mina tankar varje sekund, så som förut. Nu var du bara där någon gång per dag. Det fanns en särskild anledning till varför jag absolut aldrig skulle få tillåtelsen att glömma bort dig. Men den ville jag helst förtränga.
Jag satte händerna på höfterna och granskade min spegelbild. Huden var inte likblek längre, den lutade mer åt det beiga hållet nu. Håret var vid liv igen och låg i vågor åt alla håll. Dom smaragdgröna ögonen glittrade. Leéndet fanns på läpparna. Jag drog försiktigt i tyget på klänningen, rädd att den skulle gå sönder bara av en berörning. Det gjorde den inte. Den var vit som pudersnö och perfekt. Jag hade alltid trott att det skulle se ut som om jag gick klädd i ett vitt tält. Det gjorde jag inte. Visst, jag kanske hade smalnat av lite. Och visst, kanske nyckelbenen syntes en aning. Men det gjorde inget. Det såg ändå perfekt ut.
Ett glatt skällande hördes och Romeo sprang in till mig. Romeo var hundvalpen han gett mig på min födelsedag för två månader sen. Jag hukade mig och busade skrattandes med honom ända tills dörren for upp. Där stod hon, min bästa vän, i syrenlila klänning och med en bukett i händerna. " Är du redo? ", frågade hon med ett lyckligt tjut. Jag log nervöst och nickade. Jag var redo. Jag drog ner den tunna vita slöjan för ansiktet och följde med henne ut. Musiken startade och några små tårar rann ner från mina välsminkade ögon. Jag var lycklig. Det här var rätt. Det här var ödet. Det var menat att bli så här, trots allt.

Lyckorop hördes. Människor skrattade. Glada skrik, leénden och glittrande ögon. Jag stod tätt intill honom och ville inte gå nån annanstans. Jag ville alltid vara där, nära honom. För alltid.
Då såg jag dig. Ditt svarta hår, ditt sneda leénde. Det var utan tvekan du. Du stod vid några träd en bit bort och du såg. Du såg rakt på mig. Jag la huvudet på sned och försökte se efter ordentligt, var det verkligen du? Jag blinkade några gånger och plötsligt var du inte där längre. Borta, bara sådär. Mina ögonbryn for upp i pannan och du hade förvirrat mig, än en gång. På den lyckligaste dagen i mitt liv dök du upp, självklart.
En del av mig ville springa fram dit du stått och se om du fanns kvar där nånstans. En annan del av mig ville stanna kvar, tätt intill honom. Honom jag lovat, dyrt och heligt, att dela resten av mitt liv med. Och jag stannade. Jag hade sprungit efter dig alldeles för länge. Jag hade jagat dig länge nog nu. Sprungit efter dig dag och natt, nu fick det räcka. Om du hade brytt dig alls hade du inte sprungit, du hade stannat. Om du ville fånga mig hade du jagat mig för länge sen. Jag hade gett dig chans efter chans och du hade inte tagit nån av dom. Nu var det din tur. Bollen var på din sida, om man ser det så. Ville du fånga mig visste du mycket väl var jag fanns. Och nu var det för sent.
Men en stund senare återvände tankarna till huvudet. Var det verkligen för sent? Om du kom tillbaka, vad skulle jag göra? Vad skulle jag säga? Skulle jag slänga mig i dina armar och säga att jag förstod, så som jag gjort en gång tidigare? Vad skulle hända om du återvände? Vad skulle det bli av mig?
Jag ville inte veta. Jag ville inte minnas. Men du skulle alltid hemsöka mig, på gott och ont.