mirko

En främmande människa som ger dig en fin kommentar och du strålar som solen. Du är den lyckligaste jag vet, du nästan skuttar fram längs kullerstensgatorna. Du skrattar, du ler, du sjunger på glada sånger. Ord som " kärlek " och " för alltid " lämnar dina ljusrosa läppar. Du trodde på varje ord han sa, för han var ju så underbar. Någon så underbar måste vara sann. Det var vad du sa den där kvällen då jag gett dig en första tveksam blick. Men du sa att du var lycklig, och det var ju ändå allt som räknades. Om du trodde på honom så spelade det ju ingen roll för mig. Du skuttade gatan fram, nynnade på gamla nostalgiska melodier och gav ett strålade leénde till alla som du mötte. Dina ljusgröna ögon glittrade som aldrig förr. Du var som solen i människoform. Stark och lysande. Och det smittade av sig. Du tog min hand och tillsammans dansade vi sjungandes gata upp och gata ner. Alla såg, många log, några utbytte förvirrade blickar. Men det enda vi gjorde var att skratta, sjunga och dansa vidare. Världen var ju så underbar då. Allt var gjort av solsken, regnbågar och älvstoft. Vi båda svävade på moln, för allt var så ovanligt perfekt. Jag hittade min drömprins för två år sen, du hittade din för en månad sen. Men vi dansade runt lika galna ändå. Allting var ju så underbart just då. Inget kunde gå fel. För vi hade dom. Och vi hade varandra. Vad mer kan man begära?

Du satt på gräsmattan och blåste ut ännu ett moln av rök. Flaskan du höll i handen var halvtom och din blick var fokuserad på något i fjärran. Den här kvällen hade varit en mardröm. Fast ändå inte, för vi hade varit vakna. En aning berusade men ändå ganska vakna. Vi hade hällt i oss av det mesta vi hittat. Vi hade dansat runt i natten och sjungit nya sånger. Du ville inte höra dom gamla längre. Och jag orkade inte se dig gråta igen så jag sjöng med i det du valde. Vi dansade runt i dimman, snubblade på kullerstenar och skrattade åt ingenting. Du i dina converse, jag i mina klackar. Så som det brukade vara. Fötterna hade börjat värka när morgonen närmade sig och vi hade dunsat ner på första bästa gräsmatta. Du försökte förtränga allt han gjort mot dig. Jag försökte minnas vem jag var. För jag hade någon att gå tillbaka till när det blev morgon, jag hade någon som mindes vem jag var. Det hade inte du. Jag ville säga " jag sa ju att han var fel, du borde ha lyssnat på mig " men jag var rädd. Rädd för att få en flaska i huvudet eller att du skulle gråta ikväll igen. Du sa att du ville dränka dina sorger. Men efter vad jag såg dränkte du bara dig själv. Du såg på mig med dimmig blick och sluddrade fram frågan jag avskydde. " Kommer det bli bra igen? " Hur skulle jag kunna veta? Jag kan inte se in i framtiden, ville jag säga. Jag ville säga att det här kanske inte var rätt sätt att glömma någon på, även om jag visste att jag inte varit bättre själv. Så jag gjorde det enda jag kände var passande för stunden. Jag tog en ny cigarett åt mig själv, hällde i mig lite av vad det nu var som fanns i flaskan och nickade. Allt blir bra igen, hörde jag mig själv säga. För det var vad du ville höra just nu. Jag hade varit i precis samma sits och då hade du dansat med mig genom natten och gett mig ett löfte om att världen snart är gjord av regnbågar igen. Hade du känt dig lika osäker som jag när du svarat? Du hällde i dig det sista som fanns i flaskan och la dig ner på rygg. Nu skulle din rutiga skjorta få gräsfläckar. Fast å andra sidan, du hade aldrig brytt dig så mycket om sånt. Det finns tvättmaskin, var ditt svar på det. Jag visste det. Därför valde jag att inte påminna dig. Du började nynna på en lugn låt. Jag kände igen den så väl. Den sjöng vi alltid på när någon rivit oss i bitar. Jag granskade dina dimmiga ögon och såg att dom förlorat glittret för länge sen. Dina annars så ljusrosa läppar var mer åt det vita hållet nu. Du var tunnare nu. Du var blekare nu. Du var inte du längre, du var en skugga av ditt forna jag. Ett skal. Ett spöke. Jag hade dansat genom natten med ett spöke.
Ett spöke med smak för cigaretter och någon annans dricka.

Jag satt och tittade på dig där du låg på rygg och sjöng med sorgsen röst. Jag saknade den du varit. Den glada tjejen, jag visste att hon fanns där nånstans. Hon var begravd djupt inuti dig nu men hon fanns. Hon var där, men hon syntes inte till längre. Du hade glömt henne för länge sen. Jag hade ett vagt minne av henne. Hon som skrattade sitt klingande skratt, hon som log åt alla hon mötte för att hon tyckte att världen behövde mer glädje och hon som inte lät någon förstöra den hon var.
En fråga ekade i mitt huvud. En liten fråga.
Vad hände egentligen med dig?