mirko

Sluta hålla med mig om allt jag säger.  Något måste du misstycka om. Något, säg något. Även om det är simpelt, säg det. Jag orkar inte med att du är en ja-sägare.
Sluta säga " jag älskar dig " efter allt dumt jag gjort. Varför gör du det? Jag skulle kunna komma till dig med röda ögon, tårar trillande nerför kinderna och släpandes på världens största säck med ånger och viska till dig " jag har svikit dig igen.. ". Det enda du skulle göra vore att ge mig en puss på pannan, ett leénde och säga " vad fint älskling! "
Sluta försöka förstå mig när du uppenbart inte kan det. Du förstår inte mitt sätt att tänka, det har du aldrig gjort. Så istället ler du bara och håller med, vilket för mig tillbaka till vart jag började. Punkt ett. Varför kan du inte bara tolka det som du vill, sluta försöka förstå mig innan du ens har pratat med mig.
Sluta försöka läsa mina tankar för du har inte den förmågan. Du kan inte. Du har aldrig kunnat det. Vad jag vet finns det endast två personer som kan läsa mina tankar. Du är inte en av dom.
Sluta lova mig saker som både du och jag vet kan brytas vilken sekund som helst. Du vet att jag hatar det. Folk som ger mig löften och sen inte kan hålla dom. Du vet det. Så varför lovar du mig saker om och om igen när både du och jag vet att nån gång bryter du något av det? Vad är poängen med att lova mig hela världen när du inte ens kan ge mig ett nu?
Sluta beskydda mig dygnet runt. Jag klarar mig själv. Jag älskar att ha dig som sköld ibland, det är inte något jag nekar till. Men inse fakta, jag klarade mig helt på egen hand innan och vad jag vet har jag inte blivit totalt hjälplös sen jag mötte dig. Jag vet fortfarande hur man käftar emot, jag vet vad jag inte borde göra och jag minns hur man slåss. Jag har tagit hand om mig själv hela livet och kan inte sluta bara sådär, det borde du förstå.
Sluta tro att du äger mig. Ingen gör det. Ingen kan nånsin göra det. Jag äger mig själv och ingen annan får bestämma över mig. Försöker någon så sticker jag. Och den personen lär inte se mig igen.
Sluta påminna mig om hur ditt liv var innan mig. För jag vill faktiskt inte veta längre. Jag har fått höra det mesta om dina ex, om din familj och om.. ja, allt om dig. Men mest om det första, och vet du vad? Jag tål inte sånt snack. Antingen är du över det eller inte. Och om inte, förträng det eller lämna mig. Så simpelt.
Sluta vara så gullig mot mig när jag vet att du egentligen vill skälla ut mig. Varför är du så rädd att säga ifrån? Du vill skrika " din elaka bitch! " men du säger " vad söt du är gumman ". Är det bara jag som hör skillnaden? Och är det bara jag som inte fattar varför du inte skriker på mig när du egentligen så gärna vill? Gör det, jag kan ta det. Jag är van.
Sluta ge mig allt jag pekar på. För jag testar dig bara ibland. Jag testar om du kan säga nej till mig. Det kan du inte. Aldrig.
Sluta tro att jag är en ängel. För det är jag inte. Dock har jag inte sagt det heller. Om du bara visste vad jag kan göra mot dig. Jag har gjort kusligt många saker jag ångrar, saker jag inte är stolt över. Så sluta tro att jag är världens snällaste unge som aldrig skulle kunna såra någon. För då är du blind.
Sluta stirra mig i ögonen. Jag har en grej mot det. Jag kan se dig i ögonen, visst kan jag det. Men jag fattar inte grejen med ett puttenuttigt par som sitter och verkligen glor varann i ögonen och fnissar fram " åh du är så söt! " och " nej, DU är så söt! ". Jag fattar det bara inte.



Sluta ge upp så himla lätt!