mirko

På något vis är det så mycket enklare när det gäller att vara stark, bara för sig själv. När det gäller att hålla masken, stå ut med allt även om det mesta är skit och ha en gnutta självkontroll kvar. Men det är fucking inte alls lika lätt när det gäller att stå ut och vara stark även för nån annan. När det gäller att vara stark för två. Jag orkar knappt hålla mig själv på benen, måste jag nu vara ditt ständiga stöd? Jag har inget emot det, det är inte det jag säger. Det jag säger är att jag är klen. Svag. Hur lång tid tar det inte då innan vi båda faller till marken? Och det kommer bara vara mitt fel. Om du så mycket som snubblar till, hur orkar jag då hålla oss båda uppe? Särskilt nu när jag är trasigare än nånsin. Jag vill hjälpa dig. Jag vill verkligen. Du förtjänar det bästa. Du förtjänar allt fint världen kan ge. Och jag ska försöka allt jag kan för att du ska få det. Du är värd det. Det spelar ingen roll om det tar all min kraft för att hålla dig på benen, om jag bryts ner bit för bit eller om jag helt och hållet försvinner. Så länge du är kvar. Jag önskar bara att du inte hade behövt min hjälp när jag är som svagast och egentligen behöver dig som stöd.