mirko

1. - Your memory marks everything I do.


Den kändes som ett brännmärke. Och det hade suttit där i flera år nu. Inprintat i nacken på mig med bläck som inte går att sudda ut.
Då jag gjorde den, vi gjorde den, hade jag haft en rätt kort spretig tuppkamsfrisyr. Vitblont hår som stod åt alla håll och kanter och ögon inramade av sotad ögonskugga. Blek i hyn var jag och läpparna lutade nästan också åt det vita hållet. Vi hade fått en galen idé om en impulsgrej och, som alltid, så hade vi gjort som vi tänkt. Ingen tvekan, inga tvivel. För det var ju så vi var. Jag var sexton, du var sjutton. Små skitungar, egentligen. Små skitungar som käftade emot alla, bråkade och gjorde allt vi inte skulle. Vi lekte med elden, skulle man kunna säga. Små skitungar som inte hade en aning om vad som väntade oss i livet.
Det hade varit en tisdag. En tisdag i slutet av april, den tjugosjätte för att vara exakt. Egentligen var det meningen att vi skulle sitta i varsin skolbänk på varsin lektion. Men vi vägrade. Vägrade göra som vi blev tillsagda och vägrade vara ifrån varandra. Istället hade vi sprungit allt vad vi orkade därifrån. Mest för att din lärare fick syn på oss då vi stod precis vid porten och planerade att fly. Vi tog en genväg genom trädgårdar och jag minns en gammal tant som slängde sin lilla spade efter oss då vi precis sprungit rakt över hennes trädgårdsland och det hon precis fixat till. Den hade nästan träffat dig, men bara nästan. Vi skrattade bara åt det och sprang vidare. Sprang ända tills vi kom fram till ån som rinner genom staden. Där hade vi stannat upp och bara sett oss omkring efter en plats att gömma oss på, eftersom du var säker på att dom skickat någon efter oss. Vi hade följt ån ner mot centrum då vi hittat den perfekta platsen. Under en stenbro hade vi krypit ihop, tätt intill varandra, i flera timmar. Vi hade tagit slut på alla dina cigaretter, pratat skit och jag hade lekt med din piercing i läppen. En solig dag i april, sommarn var på väg. Och istället för att sitta i klassrummet och plugga till slutproven gjorde vi allt vi aldrig skulle. Tillsammans.
Vi hade vandrat vidare ner på stan när du slutade tro att någon följt efter oss. Vi hade kollat igenom varenda affär minst två gånger, tjafsat om vilken skiva som var bäst då och till slut hade vi dunsat ner på en solig trapp. Vi hällde i oss onyttigt mycket kaffe, jag rökte upp dom flesta av dina nyinköpta cigaretter och spelade gamla Nirvana-låtar på mobilen. Den dagen var den bästa i mitt liv. Jag satt i ditt knä och bara.. var. Allt var så perfekt. Mina svarta trasiga jeans var perfekta. Även den urtvättade för stora t-shirten jag snott av dig var perfekt. Du viskade dom där fina orden till mig och jag log fånigt mot dig. Tänk att jag hittat någon så perfekt som du. Vi pratade om allt och ingenting. Du berättade om dina drömmar, jag berättade om mina. Jag minns fortfarande vad din högsta önskan var. Du ville hitta någon att bli lycklig med. Jag minns också att jag hade väntat på att du skulle lägga till " och det är du " men det hade du aldrig gjort. Min önskan var att få dig. Du log och slog armarna om mig och viskade dom där tre orden. Jag ville lägga till " för alltid " men vågade inte. Du kanske skulle bli rädd. Vi satt tysta ett tag men sen öppnade du munnen och sa med allvarlig röst, " vet du vad? ". Det hade skrämt mig. Jag trodde du skulle säga att du tröttnat. Jag var livrädd då jag frågade vad. Du lutade hakan mot min axel och viskade " det här är den bästa dagen i mitt liv, jag önskar att jag aldrig glömmer den ". Jag log och höll med dig. Då passerade en kille i tjugoårsåldern, han hade en grå t-shirt och man skymtade en tatuering av en stjärna på armen. Både du och jag satt tysta en stund efter att han passerat och flera minuter senare hörde jag din röst säga " tänker du på samma sak som jag? ". Jag hade nickat, visst gjorde jag det. Det gjorde jag alltid.
Och det vi tänkte på, det gjorde vi. Vi hade gått till första bästa tatueringsstudio och gjort så att vi varade för alltid. Eller i alla fall aldrig fick glömma.
Tre timmar senare hade vi gått ut därifrån, du var fattigare och jag gnällde över smärtan. Men vi hade gjort det.
Eftersom båda två hade haft ganska kort hår då så syntes såklart tatueringarna i nacken dygnet runt. Om man inte hade en stor munkjacka, förstås. Men vi dolde dom aldrig. För det skulle ju vara för evigt.