mirko

Nu lämnar han mig, så som jag lämnade dig för länge sen.
Nu ger han mig den där blicken, den som jag gav dig. Den som man vill ska säga " försök att förstå " men som egentligen säger " jag har fått nog ". Jag ser det nu.
Nu rör han lätt vid min kind, som för att säga " du kommer alltid betyda något ". Men det känns mer som ett brännmärke. Jag känner det nu.
Nu säger han dom där orden, dom jag aldrig velat höra. Jag hör en del av dom, inte alla. Men jag ser hans läppar röra sig så som dom aldrig gjort förr. Jag snappar upp några ord här och där. " Förlåt.. inte meningen.. inte ditt fel.. det var inte tänkt att bli såhär.. men jag.. ledsen.. förlåt.. vänner ändå? ". Jag hör nu hur hemskt det låter.
Han slår armarna om mig. En sista varm kram. Sista värmen han ger mig, det är nu. Sen släpper han mig. Jag andas knappt. Jag drar in doften av honom, som så många gånger förr. Jag känner värmen. Han har inte släppt mig än, men jag saknar redan hans trygga armar. Jag känner nu hur illamående jag plötsligt är.
Han släpper taget och ser på mig med blicken ingen kan tyda. Och ingen vet egentligen vad den betyder heller, utom dom som faktiskt har gett den till någon. Jag har. Jag vet. Den betyder " du är inte Den med stort D ". Jag skakar, när blev det så kallt? När hans armar försvann runt dig, hörs en röst viska. Men det är bara jag som hör den. Det har varit underbart, men underbart är kort. Nu är det slut. Det är det han vill säga, tror jag. Det var det jag tänkte säga när jag var i hans sits. Men jag sa det aldrig. Och inte han heller.
Nu går han ifrån mig. Nu lämnar han mig ensam kvar, så som jag gjorde mot dig. Tårar rinner nerför mina kinder, jag skakar. Jag hackar tänder, jag är rädd. Livrädd. För vem är jag utan honom? Jag är trasig, jag är halv. Kan någon vara Den med stort D för mig, även om jag inte är det för honom? Funkar det?
Nu har han gått. Han är borta. Jag står kvar, ensam. Jag förstår inte känslorna som flyger igenom min kropp. Jag kan inte kontrollera dom längre. Jag känner mig svimfärdig, jag känner kräkreflexer och jag känner tomhet. Rädsla, övergiven, sårad, sviken, osäker. Alla känslor som jag aldrig tyckt om far igenom mig.
Men det jag är mest rädd för nu, är framtiden. För jag vet hur jag gjorde mot dig. Jag lovade att fortfarande vara en lika stor del av ditt liv. Istället gick vi skiljda vägar helt. Jag försvann ur ditt liv. Du sökte aldrig upp mig.
Kommer han göra så nu? Är det här verkligen det sista farvälet? Är det över nu? Är jag själv? Får jag aldrig se honom igen? Får jag aldrig höra hans röst viska ord i örat på mig? Får jag aldrig känna hans värme mer? Miljoner frågor, inga svar.


Jag visste inte vad jag gjorde mot dig då. Jag visste inte hur det skulle kännas. Jag trodde aldrig jag skulle få veta heller. Så fel jag hade. Om jag kunde ta tillbaka det jag gjorde mot dig så skulle jag det. För det var den hemskaste känslan jag nånsin haft. Förlåt mig.
Två ord kan inte göra det ogjort, två ord kan inte få det att kännas bra. Men två ord är allt jag kan ge dig. Det finns inget annat sätt nu. Så än en gång, förlåt mig.