mirko

Den där sista dagen vi delade, jag minns den alldeles för väl. Jag minns varje ord som sas emellan oss. Jag minns också blickarna som gavs, även om jag inte kunde tyda alla. Jag minns min önskan, att stanna tiden där och då. Jag minns också att jag önskade att du gav mig orden du tänkte men inte kunde få ut ur munnen. Jag ville att du skulle ge mig orden du aldrig gett mig innan. Jag ville höra dom. Jag behövde höra dom. Jag behövde få se bokstäverna falla från dina läppar och bilda meningar som jag för alltid skulle minnas. Men det hände aldrig.
Jag minns dagarna efteråt, då jag vandrade runt som ett spöke i en dimma. Genomskinlig, rentav osynlig. Inte ett ljud, ingen värme, ingenting. Jag bara irrade runt. Och tänkte. Tänkte tusentals förbjudna tankar. Tankar som i längden bara skulle förgöra mig själv.
Jag minns ångesten, jag minns paniken. Jag minns smärtan, jag minns osäkerheten, jag minns förvirringen. Jag minns allting. Utom anledningen till att vi skulle glida isär.
Jag gissar på att du fick en för stor del av mitt liv. Och jag kunde bara inte hantera det. Du kunde inte heller hantera det rätt. Du fick för många känslor att bubbla upp. Du fick för mycket känslor av mig, du var inte värd dom. För jag fick inga tillbaka.
Du kommer alltid ha en stor del av mitt liv, det är inget jag kan förneka eller välja bort. Du kommer alltid finnas kvar. Du kanske inte står bredvid längre och håller om mig men så länge jag minns, så länge finns du här. Och tro mig, jag glömmer inte någon som du.
Jag vet att det var längesen vi faktiskt var ett vi, nu är vi bara du och jag. Inget vi. Jag saknar det. Och det finns dagar då jag tänker på dom stunderna och önskar innerligt att vi gjort det annorlunda. Då kanske vi fortfarande varit vi. Men gjort är gjort. Jag har gjort det jag gjort, jag har sagt det jag sagt. Och likaså du.
Men hur ska man kunna gå vidare och fortsätta leva, bara sådär? Hur ska man kunna leva i nuet, drömma om framtiden, när man fortfarande är fångad i sitt förflutna? När man hålls fast av osynliga kedjor och ett spöke av honom sitter bredvid och berättar historien om och om igen? Jag kan den utantill nu. Jag känner igen spökets röst, jag vet hur hans kalla osynliga händer känns när dom täcker min mun så jag inte ska skrika. Jag lärde mig det för länge sen nu. Men jag är fortfarande fast. Och historien börjar likna världens hemskaste spökhistoria nu. Även fast jag vet så väl att det är oss den handlar om, dig och mig.
Så vem tycker jag synd om i historien? Är det flickan? Hon som en gång var lycklig som sen blev livrädd, sliten i bitar och bara ett skal av den hon varit. Är det pojken? Han som i början var den rädda men sen stal glädjen av henne för att rädda sig själv. Jag tror jag står på hennes sida.
Hon som är jag.
Hur ska man kunna gå vidare och glömma någon som förstört en på så många sätt? Hur ska man kunna ignorera att man gett hjärtat till killen man drömt om och han i sin tur har bara tagit det och bara gått i väg, utan ett ord? Hur ska man kunna fortsätta utan den viktigaste delen av sig själv? Hur ska man kunna ignorera att man är helt igenom trasig? Och hur ska man orka med folk som säger " det där är väl ingenting, skärp dig nu och bli dig själv! ". Ja. Ja, jag skulle gärna. Om du berättar hur.